Av Bo Solberg
En god vän till mig, en engelsman med prästkrage, uttryckte i dag sin mening om vad det betyder att vara helig: sätt in ett ”w” i början av ordet holy och lägg sedan till ytterligare ett ”l”, då får vi wholly, som i wholly human, dvs. fullständigt eller fulländat mänsklig.
Det där gav mig – märkliga är banorna och förvecklingarna i den mänskliga hjärnan – idén att diskutera ”Den nya humanismen med Vitalis”. Nej, alltså inte med Erik Sjöberg. Med Vitalis Norström, den intressante konservative tänkare och filosof som gick ur tiden 1916.
Norström talade aldrig, mig veterligen, om en ”ny humanism”. Kanske hade han därvidlag bl.a. i åtanke förväxlingsrisken med den tyska kulturrörelsen nyhumanism som var livskraftig ännu en bit in i hans eget 1800-tal. I stället skrev han som vi skall se om en ”sann humanism”. Nysvenskarna har emellertid, kanske lite riskabelt, men med det större tidsavståndet som trygghet, vågat uppställa termen Den nya humanismen (men använder också synonymt uttrycket Kulturförnyelsen), och avser naturligtvis lika litet som Norström den nämnda tyska kulturrörelsen. Denna uppställs generellt i kontrast till den ”gamla” humanismen: den, som tenderade att sätta den skapade människan i centrum i stället för Skaparen. Ett slags geocentrismens misstag på filosofins område, om ni så vill.
Den nya humanismen blir i så fall heliocentrismen. Den säger; universums upphovsman är på ett långt djupare och direktare plan än solen mittpunkten och ljuset i våra liv. Människan kan bara bli sig själv – bli ”fullständigt”, ”fulländat” eller ”sant” mänsklig –genom att låta sig genomstrålas av denna makt.
Detta människans självförverkligande genom Gudsgemenskap kan behöva hävstångshjälp. Det har ställts sådana redskap till hennes förfogande. Värden och verkligheter, som kan lyfta människan och därmed sätta henne i rörelse åt rätt håll.
Det är här jag ber Vitalis Norström beträda scenen. Humanismens uppfattning av människan och mänskligheten är också grunden, den filosofiska basen, till det som plägar kallas kosmopolitism. I en essä från 1890-talet – återpublicerad i den sista bok han gav ut under sin livstid, Tankar och forskningar (1915) – diskuterar han detta ohållbara konstruktionsförsök av en ”enad” mänsklighet. Han kontrasterar med en bättre väg, en som han menar kan leda oss i riktning mot redan nämnda fulländade mänsklighet. Framställningen är betitlad ”Om kosmopolitism och patriotism”.
Kosmopolitismen, som alltså grep häftigt omkring sig redan vid slutet av förrförra seklet, mäter utvecklingens framsteg efter hur väl den förmått Religionen men också de historiskt givna folken att upplösas som effektiva livskrafter. Människan skall finna sig själv i en tom gemensamhet, en väsenslös identitet.
Det gemensamma, konstaterar Norström, ligger emellertid redan i fullständigt klar dag: det faktum att vi är människor. Att sträva efter det allmänmänskliga i en formell bemärkelse är därför meningslöst. Det får betydelse först när det gemensamma sätts i motsats till det åtskiljande, det generella i motsats till det speciella, när man fattar utvecklingen såsom tenderande till utjämnande av ”motsatser”. Men detta blir att mäta utvecklingens höjd med dess fattigdom, att sätta falsk generalitet i den sanna universalitetens ställe. Den historiska utvecklingen strävar nämligen inte mot det allmänmänskliga, mot en mer eller mindre fattig arttyp, mot en homogen massa av människoindivider i samma plan. Den vill det fulländat mänskliga.
Denna fulländning är en idé och ett ideal. Den har evighetsnatur, men verkar i tiden som mål för våra strävanden. Människans idé innefattar medvetandet om det fulländat mänskliga och kan inte fångas inom ramen av de enskilda människoindivider som vi empiriskt kan peka på. Kosmopolitismen, som empiriskt-kollektivistisk uppfattning, gör det svårt att hämta något positivt mål från det som är gemensamt för människorna, från mänskligheten, utan endast från individerna. Den avlyfter från människorna all innehållsrik och organisk gemensamhet såsom ett tryckande ok och ställer dem lösa och lediga bredvid varandra med världen till allas fädernesland och med det empiriska jaget till mål. Sedan får den, bäst det nu låter sig göra, försöka att ur egoismen konstruera en tillräcklig samstämmighet mellan de olika individernas levnadsmål.
Patriotismen är en rationell-organisk uppfattning: den fokuserar inte på den tomma arttypen utan just på det fulländat mänskliga. Varje empirisk människa är en form för mänsklighetens eller den fullkomliga människans tidsföreteelse. Den bygger på erkännandet av historiska makter, organismer av större omfattning än den enskilda människan och som i mänskligheten har sitt levande enhetsband, sin gemensamhet. Den förutsätter dem. Mänsklighetens idé innebär den organiska totaliteten av allt givet mänskligt, men inget utblottande av allt det rika och mångfaldiga innehåll, som gömmer sig hos de olika kulturerna, raserna, folken, individerna.
Världshistoriens arbete fordrar nämligen, säger Norström, om det skall utgöra en verklig organisation, starkare livsmakter än de enskilda människorna. Varken naturens rike eller människans värld kan vinna en i högsta mening organisk form annat än genom dessa. Högst bland dessa historiska livsmakter står mänskligheten själv, fattad som en personlig enhet. I henne har folkandarna – som han uttrycker det – sin rot, och i dem lever de enskilda empiriska människorna. De står nere på verklighetens söndrade mark, var och en med sina särskilda anlag, behov och intressen. Men de sträcker sig genom idéer och ideell verksamhet uppåt genom folken till mänskligheten. Därigenom lyfts de mänskliga motsatserna upp i ett högre organiskt sammanhang. De blir inte utplånade, de utväxlar endast motsägelsens ofullständighet och ensidighet mot en högre form: den organiska samstämmigheten. Rikedom på innehåll och liv blir inte längre någon motsats. Självständighet för sig paras med samstämmighet med andra.
Norström lyfter som vi ser fram paradoxen som princip.
Detta sammanböjande till enhet av självständighet och samstämmighet börjar i familjen och fortsätter i bygd och nation till mänsklighet. Ingen kan harmonieras till sann mänsklighet, som lösslits från dessa personliga grunder. De står för en mänsklighetsinlemmande utbildningsprocess. Patriotismen blir en förberedelse för vad han kallar den sanna humanismen.
Kosmopolitismens grundfel är alltså dess fordran, att man skall göra sig fattig på historiskt och traditionellt innehåll om man vill verka för utvecklingens stora mål. Detta mål inkluderar visserligen helt riktigt människornas förbrödring, men denna kan aldrig nås genom jämlikhetstanken, genom människornas utjämning till abstrakt likhet.
Fosterlandskärleken hänvisar till en ideell värld, vilken vi nu endast kan besöka genom tro och aning. Den delar alltså detta med makternas makt, den som mer än någon annan lyfter människan över sinneserfarenhetens trånga begränsning och jordelivets ohjälpliga otillfredsställelse, Religionen. Denna är ju också en idé, dvs. till dess vi i framtiden får möta det gudomliga. Den ideella eller översinnliga sanningen ger omedelbar visshet åt dem som när sig av dess substans. Detta är visserligen tillräckligt, säger Norström, för att göra Religionen och patriotismen till effektiva historiska drivkrafter, men det är inte allt. Det översinnliga är inte endast ett hoppets nödankare och ett föremål för tro, det är också vetenskapens sista och tyngst vägande ord.
Varför Norströms gamla 1800-talsessä här har dammats av borde vara klart: den illustrerar samklangen mellan tvenne delar av vår egen nysvenska åskådning. Den nya humanismen, strävan efter det upphöjt mänskliga, i kontrast till den gamla humanismens falska människosyn, kopplas här tydligt ihop med nationalismens idévärld. I förlängningen därför också med samnationalismens organiserade försök att kanalisera nationalismens kraft till mänsklighetens fromma. Vi hade alltså lika gärna – som en parallell till några av mina tidigare utsvävningar på detta tema – kunnat talat om ”Samnationalism med Vitalis”. Den mänskliga förbrödring Norström talar om, den som bättre kan nås om den tar i sin tjänst de nationella livsformerna, är ju samnationalismens hela idé. Patriotismen, som har en så säregen kraft att lyfta oss över det individuellas och det materiellas trånga rum, kan leda till en fördjupning av mänskligt liv, mänsklig kultur, och åter bereda oss för den religiösa verkligheten. Kulturen kan förnyas med en sådan ny humanism.
Lämna ett svar