Kultur

Publicerad den maj 4th, 2014 | av Redaktionen

1

Låt mig berätta – om två herrar med sting

Av Bo Solberg

Följande framställning är en samarbetning och komplettering av fyra, på varandra ständigt byggande artiklar om den intressanta relationen mellan Sven Stolpe och Per Engdahl. De publicerades i Nonkonform 2005-06 (nr 63-64, 66 och 68). Framställningen är lång och måste skrivas ut.

Det skiljde endast fyra år mellan Sven Stolpe och Per Engdahl; två intellektuella som var på sitt sätt gjorde märkbara intryck i det svenska 1900-talets idéliv. De båda männen har emell­er­­tid av det officiella och massmediala Sverige ofta undandragits från vårt blickfång. Kanske är den frängsmyrska versionen av svensk idéhistoria (2000) symptomatisk för situ­a­tionen. Afton­bladets recensent skrev härvid den 23 oktober samma år: ”I synnerhet tycks det mig som om åtskilliga viktiga tänkare under 1900-talet saknas eller behandlas brist­­fälligt. Intell­ektuella […] som Per Engdahl och Sven Stolpe, nämns knappt eller inte alls.”

Nog vet etab­li­ss­ementet, att krutgubbar som de ovan nämnda kan bli sprängstoff som röjer väg för en kulturförnyelse – den som under 80-talet skulle visioneras av skalden Engdahl och citeras av kritikern Stolpe: den morgon som en gång skall stiga

”rödflammig ur blått hav, | och kastar ett nytänt uppstånd­el­se­ljus | över slättens vitkalkade gårdar | och den vaknande skogssjön i norr.”

Men det förefaller intressant nog som om det dröjde till 40-talet innan de första gången möttes i debatt. Upptakten blev drama­tisk, men finalen, decennier senare, gick i vänskapens tecken.

Låt mig berätta – för att nu låna titeln på Stolpes väldigt underhållande bok från 1970 – något om dessa upprörda stormar och fridsamma stiltjes. Det skall jag be att få göra inte minst efter hur de avtecknat sig mot Engdahls språkrör Vägen Framåt. Jag vågar inte påstå att jag baserar mig på en fullständig inventering, men tror mig likväl behandla lejonparten av relevanta artiklar. Det blir även lite bläddrande i en del andra böcker och tidningar. Sist men absolut inte minst skall jag presentera ett antal för Stolpe-forskningen hittills okända brev och vykort.

Vid ett tidigt ställe där VF uttalar sig om Stolpe går den honom emot och solidariserar sig med Manfred Björkquist (dvs. den man som både Engdahl och Stolpe hade en så djup respekt för): ”Sven Stolpe får klart besked” (1935, nr 13, 20 juni). Det gäller Björkquists öppna brev till Stolpe, i anledning av dennes inlägg i vad som beskrivs som en strid mellan Bonnierfronten och den kristna falangen, en strid vilken stund­om hade urartat i en osaklig hets mot Tyskland. Stolpe hade lierat sig med det liberala gänget. Björkquist kommenterar: ”[J]ag finner det vemodigt, att Du, som vill räkna dig till den kristna fronten, i denna strid öppet träder in i den grupp, som givit de klaraste stridssignalerna mot den kristna tron.”

VF-artikeln var alltså ett förspel till det ordfrontskrig som föga förvånande skulle hårdna under världskriget. Meningsskiftet verkar dock ha låtit vänta på sig till dess sista år.

Ett av de få ställen dessförinnan där Stolpe förekommer i VF är i Per Engdahls 60-årshyllning till ”Anders Österling – en äkta lyrisk skald” (1943, nr 14-15, 16 april). Engdahl noterar hur en yngre, modernistisk generations Österlingskritik burits upp bland annat av Stolpe, som i Två generationer (1929) framställde skalden som den idéfattige och problemlöse tolkaren av borgerlighetens behagliga och ytliga tillvaro. Engdahl tillskriver Österling betydligt djupare dimensioner och värden än så, och hänvisar bland annat till dikter som ”Den nye paris” och ”Födelsen och döden”.

Men tillbaka till världskrigets politiska fronter. Stolpe var som bekant anhängare av de västallierade medan Engdahl sympatiserade med axelmakterna. Omkring 1940 hade Stolpe hållit en rad föredrag om nazismen, dels hos föreläsningsföreningar och dels mer agitatoriska i Folk­ets hus och liknande lokaler. Efter ett föredrag i Mariestad anklagade en sympatisör till Svensk Opposition Stolpe för att driva en tyskfientlig kampanj. I ett brev till denne värj­de sig Stolpe mot detta påstående; han kom från ett utpräglat tyskvänligt hem och han be­undrade det tyska folket.

Den 3 maj 1944 publicerade Stolpe i Karlstads-Tidningen en artikel innehållande panegyriska formuleringar om Churchill. Den 7 maj kom VF:s kommen­tar, ”Sven Stolpe, Oxfordförfattaren avslöjas som anpassling!” (1944, nr 18). Tidningen fann att lovsången till den engelske premiärministern dåligt stämde med den hållning Stolpe hade intagit 1940. Man använde tidigare nämnda brev som vittnesbörd. Det var nämligen så att Stolpe hade formulerat sig positivt om det nya Tyskland. Sam­tidigt hade han upprörts av bl.a. judeförföljelserna. Men han önskade inte någon överlägsen seger för England, ty ett ”besegrat Tyskland vore en förfärlig olycka”. Han såg Tyskland som Europas enda möjlighet att hålla stånd mot Sovjet. Efter sin omvändelse till kristendom­en hade han blivit mer kritisk till demokratin och under en studieresa i Tyskland hade han imponerats av den nya tyska ungdomen.

I ett brev till Engdahl den 10 maj 1944 försvarade sig Stolpe mot kritiken om att vara en an­passling. Engdahl svarade den 22 maj att han inte ansåg sig ha någon anledning att intervenera. Senare, den 28 maj, återkom VF (1944, nr 21) med en artikel, ”Rütger Essén var Sven Stolpes statministerkandidat 1940!”, där man fortsatte att citera ur Stolpes brev till mannen i Mariestad. Man nämnde ytterligare några form­u­ler­ingar som gick i tyskvänlig riktning, men citerade samtidigt hans avståndstaganden från cen­trala idéer hos nazismen. Man ville visa att Stolpe 1940 ingalunda var någon typ­isk folkfrontare: ”Detta innebär icke, att han på något sätt skulle kunna stämplas som tysk nationalsocialist. Han opponerar sig kraftigt mot de tyska judeförföljelserna, vilka han anser strida mot sin kristna grundinställning. På samma sätt vägrar han att acceptera den nationalsocialistiska ledarkulten och andra nazistiska idéer. Så här heter det: ’Det enda jag med bestämdhet påstår är, att den nazistiska åskådningen, rymmande ledarkult, rasfanatism, judehat et cetera., är och förblir absolut oförenlig med kristendomens kärlekslära, och att den av Hitler ständigt proklamerade satsen: Makt är rätt, är oförenlig med kristen­dom­en’”.

I ett nytt brev till Engdahl den 4 juni erinrade Stolpe att han i brevet till Mariestad framhåll­it sitt avståndstagande från ledarkult, rasfanatism, judehat och så vidare. Det framgår alltså tyd­l­igt att Stolpe, när han skrev detta brev, inte hade läst VF:s artikel från den 28 maj.

I sitt svar den 6 juni underströk Engdahl att vad man med artiklarna i VF vel­­at reagera mot var den skiftning i omdöme och tonfall som karakteriserade Stolpes fram­­träd­ande 1940 och 1944. Engdahl berättade att han godkänt att man angrep Stolpe efter dennes artikel i Kristianstads-Tidningen, i vilken han utöver Churchillpanegyriken hade gått till angrepp mot alla s.k. nazister. Engdahl passade på tillfället att även komm­en­tera en insändare som Stolpe hade skrivit i Trots allt den 2-8 juni, i vilken han använt synn­er­­lig­en nedsättande epitet om olika svenska nationalister samt kallat VF nazi­­st­isk:

”Ni torde säkerligen inse, att denna generalisering icke är vare sig ärlig eller vederhäft­ig. Den nysvenska rörelsen har städse framhållit sin svenska egenart. Den har ideo­log­iskt på en rad väsentliga punkter klargjort skillnaden mellan nysvenskhet och nationalsocialism. Den har även i praktisk politik hävdat sin oreserverade uppslutning kring en sven­sk linje, också där denna kommer i konflikt med en tysk. [—] Att kalla oss nazister är lika demagogiskt som att kalla Per Albin Hansson för bolsjevik. Är det inte för mycket be­gärt att vi skulle använda särskilt salongsmässiga försvarsmetoder, när vi själva angripas på sådant sätt, när man går till anfall efter att ha vanställt den verklighet, vi representera. Jag vill till sist meddela, att Vägen Framåt och Svensk Opposition icke vill komma åt Er person­ligen, men då Ni på ett markerat sätt gjort Er till tolk för en tidsström­n­ing, som vi bränn­märka och bekämpa, har anfallsstöten kommit att träffa Er. Det faktum att jag själv varit vice ordförande i Uppsala Kristliga Studentförbund och i mina böcker ständ­igt förfäktat en kristen ståndpunkt intygar bäst, att Edert just från kristen ut­gångs­pun­kt gjorda an­grepp i bästa fall bygger på otillräcklig kunskap om de angripna, de sven­ska s.k. ’nazister­na’. Redan detta berättigar en motreaktion.”

Vad blir då intrycket av denna ordväxling? För det första; trots den delvis hårda polemiken är det påfallande med vilken respekt de båda kombattanterna bemöter varandra. Stolpe skriver t.ex. att Engdahl har gjort intryck på honom ”att vara en man av kvalitet” och Engdahl betygar Stolpe sin högaktning.

För det andra, vilket kanske också är det mest intressanta; det är nästan komiskt hur lika Stolpes och Engdahls syn på nazismen i själva verket då var och sedan förblev. De lyfter båda fram kristendomen och hävdar andens överhöghet över rasen, de säger nej till judeförföljelserna och antisemitismen, de avvisar diktaturen och maktromantik­­en. Med andra ord kan man säkerligen säga, att fröet till de framtida vänskapliga kontakt­erna ligger redan här, i 40-talets debatt, det vill säga i den i stort sett gemensamma synen på detta område.

En märklig ingrediens i ovanstående debattsväng var annars en märklig namnhistoria som jag emellertid inte här skall drista mig att söka utreda. Den nyfikne forskaren må på egen hand gå till ar­b­ete. En lämplig utgångspunkt torde vara VF-artikeln ”Sven Stolpe, nazisthippa och pingst­­glädje” (1944, nr 22, 4 juni). I tvenne efterskalvsartiklar fortsätter ett salpetersyrat gissel av Stolpe: ”Sven Stolpe är frikostig” (1946, nr 21, 26 maj) och ”Sven Stolpe i klämma” (1946, nr 26-27, 30 juni-7 juli).

Att båda därefter engagerade sig i 50-talets diskussion om omständigheterna kring Ivar Kreugers död och utplundringen av Kreugerkoncernen, samt Högbroforssaken, dvs. det upp­rörande rättsövergreppet mot Ivars bror Torsten – som för övrigt som bekant var en stor vän av Nysvenska rörelsen –, kan ha tjänat som en etapp i upptiningen av det något frost­iga klimatet mellan Stolpe och Engdahl. De intog ju ungefär samma hållning också i dessa frågor. Engdahl framförde sina synpunkter i Vägen Framåt medan Stolpes stora in­lägg kom 1951 med boken En svensk Dreyfus-skandal: Torsten Kreuger ännu en gång samt 1955 med den tillsammans med Börje Heed författade boken Ivar Kreuger mördad?: Nya fakta och rön.

Någon betydelse i sammanhanget kan kanske också den omständigheten ha haft, att Stolpe och Engdahl hade gemensamma vänner, som Sven Hedin. Denne gick dock som be­kant ur tiden 1952.

Pole­miken under kriget hade emellertid lämnat märken som ingalunda hade utraderats, och hade en upptining påbörjats, så kom tillbakaslagets köldknäpp i Aftonbladet den 23 april 1959. Sven Stolpe anmälde Per Engdahls dikt­sam­ling Väg bland skuggor (1959). Recen­senten gick hårt fram mot så­väl dikt­aren som politikern. Det anti­nazist­i­ska komplexet lät han här oförblommerat fram­­träda i sin trista, torftiga färgskala.

VF kommenterade artikeln, som den menade skulle vara för mycket sagt att kalla recension, under rubriken ”Perfid om vanligt” (1959, nr 5, 10 maj). Man hade hoppats att hans vindböjteldagar skulle ta slut då hans liv som katolik började. Men nix, Stolpes opus upplever man som någ­ot av det mest förljugna som skrivits om Per Engdahl. Man avslutar med de starka ord­en: ”Han är i behov av själavård.” En krönika (1959, nr 6, 7 juni) tolkade sedan Stolpes överspända recen­sion som ett uttryck för ett från 40-tals­de­batt­­en kvardröjande hämndbegär. Det är i alla fall troligt att Stolpes recension var en tungt vägande orsak till den mini­mal­ist­iska dia­logen under de följande åren.

När emellertid en kort tid därefter Per Engdahl (under signaturen Censor) i VF frågar sig ”Är Sven Stolpe katolik?” (1959, nr 9, 13 september) blir det plats för både ris och ros: ”Författaren till dessa rader är en stor beundrare av mycket som Sven Stolpe har skrivit, inte minst hans översikter av medeltida strömningar. Här har han gjort ett pionjärarbete. Det är givetvis inget fel i att vara en arg ung man heller.” Engdahl frågar sig dock – tämligen polemiskt – om Rom är betjänt av att dess mest framträdande svenska representant kan dess lära så dål­igt, och syftar främst på Stolpes inställning till den dubbla predestinationen. Utan­för de teologiska spörsmålen behandlas därtill det gamla problemområdet ”Om att byta åsikt”, vilket Stolpe strax dessförinnan hade tagit upp till behandling i Göteborgs-Posten.

Under rubriken ”Sven Stolpe åter nazist!” (1960, nr 9, 9 oktober) skriver en VF-kåsör om hur Stolpe, efter att ha uttalat sig om den judiska kulturen och om Israel, av Dagens Nyheter blivit beskylld för att gå antisemitismens ärenden och t.o.m. för att ägna sig åt rashets. Samma VF-nummer innehåller dessutom notisen ”Sven Stol­pe i blås­väder”. Ämnet är dock det samma: den av DN, Expressen och Aftonbladet framförda beskyllningen om Stol­pes anti­semit­­ism. Pressen på den enligt VF stortalige företrädaren för demokratisk katolicism, fick honom att knä­falla och göra synda­be­känn­else: ”Jag bör vara ännu försiktigare än hit­tills.” VF menar att hetsen mot judar är lika mot­bjud­­ande, som all annan hets mot männi­skor här i världen, men att man med upp­visningar i den stolpeska stilen knapp­ast avskaffar anti­semit­­ismen. Snarare tvärtom.

Skall man framhålla något karakteristiskt för 60-talets samhällsdebatt, och där Stolpe och Engdahl tillika intog gemensamma ståndpunkter, torde sexfrågorna vara ett gott val. Den av nuliberalismen flitigt påhejade moraliska hämningslösheten, den sexualliberala fanatismen, gjorde nu sina aggressiva framstötar. Stolpe hade under 30- och 40-talen blivit känd som en kraft att räkna med i Oxfordrörelsen, sedermera Moralisk upprustning, en kristen organisation som gick till storms mot nämnda förfall. Han var alltjämt en strid­bar kämpe i hithörande frågor. Engdahl skrev om ”sex på entreprenad” i sitt stora inlägg i 60-talets debatt, Folkhem i utförsbacke (1966). Han angrep sexapostlarna och debattens urartning med de motbjudande geschäften i sexivaler och pornografi som följdprodukter. Man kan för övrigt i sammanhanget erinra om 1964 års upprop, undertecknat av 140 läk­are, om vådan av samhällets översexualisering. Initiativet mötte ett nästan enhälligt mot­stånd i etablissemangspressen. Det blev – symboliskt nog – en viss upp­ståndelse över att några av läkarna var medlemmar i Moralisk upprustning och Nysvenska rörel­sen.

Första halvan av 60-talet förefaller även när man ser till VF ha utgjort en sorts konvalescensperiod för det skadade tillståndet mellan Stolpe och Engdahl. Som kur verkar ha föreskrivits tystnad och vila. För Stolpe förefaller resultatet ha blivit en sådan ”själavård” som VF 1959 efterlyst. Omvändelsens frukter hade väl då ännu inte spritt sig tillräckligt långt ut i hans nervsystem. Katolicismen be­­hövde mer tid för att verka, såren från krig­­et mer tid för att läka, insikten om ny­svensk­­hetens väsen mer tid för att klarna. Och det blev ju också senare, gläd­jande nog, allt tydligare för honom att denna politiska viljeriktning nog kunde vara en god medicin för samhället, och inte det gift som han i sina upprörda stunder hade fått för sig. Det är naturligtvis i denna sinnesstämning, från denna livsperiod, en nysvensk främst vill minn­as Stolpe.

Jag måste i det sammanhanget parentetiskt få nämna att en vän delgivit mig en vag minnesbild av en debatt mellan Stolpe och vem han tror var Herbert Ting­­­­sten. I denna debatt skall Stolpe ha lyft fram frågan om korpora­tismen som ett möj­ligt alternativ till de bestående formerna. Upp­­­giften är så intressant att jag här tar mig fri­­­heten att nämna den, även om det måste tas i beaktande att den tills vidare är obekräftad.

Annars var det väl just den tidigare nämnda fanatiskt arbetande sexualliberalismen som gav VF de främsta anledningarna att beskriva Stolpe betydligt mindre feberaktigt under senare hälften av 60-talet.

I en kommentar med underrubriken ”Sven Stolpe sjunger ut!” (1967, nr 2, mars) belyser VF en debattserie i Kvällsposten om de s.k. radikalerna i mass­media. Efter ett par akter var det Stolpes tur att dyka upp på scenen:

”Och nu gnistrade det riktigt. Efter att ha låtit Lars Gyllensten och ’den i sanning fruktans­värde’ Joachim Israel framstå som destruktörerna i samtida svensk kultur, frågar han, om deras åskådning fört till tolerans: ’Absolut inte. Den har fört till intellektuell terror. [—] Man försäkrar, att inga normer, sanningar eller fasta värden existerar. Trots detta kastar man sig med alla tillgängliga skymford över endast ett visst antal åskådningar och värden, inte alla. Radikalerna har i själva verket en mera fix och orubblig värdeskala (ifrån vilken de terroristiskt dömer och förföljer menings­mot­ståndarna) än någon annan ideologisk grupp i vårt land. Jag skall nämna några av dess heliga satser, som över huvudtaget inte får sättas ifråga [—]: Franco och hans folk är bödlar, värda arkebusering eller bål. Inte ett ord om de tusentals brinnande kyrkorna och de tusentals mördade prästerna i Spanien, som gav upphov till inbördeskriget. […] Alla kristna är – för att citera en radikal politiker – antingen obegåvade eller förljugna [—] En radikal plikt är att utrota kristen­domen ur landet – ty så har en radikal minoritet bestämt. […] Pornografi är hälsa. […] Alla skol­flickor fr.o.m. 14 år skall enligt profeten Joachim Israel vid skolsamlingarna obliga­tor­iskt utrustas med P-piller – så att jakten blir fri och obekymrad.’ [—] Och så slut­omdömet: ’En mer intolerant, en mer okunnig, en mer bornerad och stryktäck falang än dessa små minoriteter, som nu några år förpestat studentkårer och ledande mass­media, har mig veter­ligen aldrig uppträtt förut i svensk kulturs korta historia.’”

De attackerades reaktioner på Stolpes inlägg blev naturligtvis häftiga. Sydsvenska Dag­bladets dåvarande kulturredaktör, Jean Braconnier, gjorde ett skarpt utfall, som bemöttes i ett inlägg i samma tidning av Per Engdahl. VF skriver:

”Braconnier passade då på att be­­kräfta Stolpes karaktäristik av de härskande kulturkotterierna. Per Engdahl hade be­teck­­nat Sven Stolpe som en frisk fläkt i mångas ögon, och då skrev Braconnier, att det kunde man kanske förstå ty det sa man också om Hitler, Stalin och Quisling. Vad dessa tre har i sammanhanget att göra, begriper väl knappast Braconnier själv. Men Stolpe skrev visst något om terrormetoder, ifall nu Braconnier observerade det.”

I ”Sven Stolpe om 60-talets kvinna” (1968, nr 10, oktober) skriver VF om ett ”fräsande uttalande” av Stolpe, återigen i Kvällsposten. Han kontrasterar de svenska ung­brudarna mot ”u-länd­­ernas utsläpade, Tjeckoslovakiens heroiska, Sovjets och Västtysklands viktorianskt-puri­tanska kvinnor”. Våra akademiska raggarbrudar som i Se och Expressen stolta anför stati­stik på sina opersonliga sexuella äventyr, den nya generationen ”i promiskuitet, köns­sjukdomar och runda ord vältränade mammor” bildar för Stolpe symbolen för den sven­ska situationen. Han kopplar ihop vågen av lössläppt sex med knarket, köns­rolls­ut­jäm­ningen och demonstrationsyran.

VF gillade också, återigen under rubriken ”Sven Stolpe sjunger ut!” (1969, nr 2, februari-mars), en längre intervju av Stolpe i tid­skrift­­en Konkret, där han som vanligt fört fram högst inopportuna åsikter. Denna gång rörde de Italiens ”befriare” 1945, den urartade svenska kultur- och skolpolitiken, Kristus­hat­­aren Joachim Israel, bankväldet samt wallen­berg­arnas och Bonniers samman­svärjning mot Kreugerkoncernen.

I VF 1972, nr 5 (mars) försvarar tidningen Stolpe när denne blir stämplad som reaktionär av centerns ungdomsförbund. Tidningen konstaterar att beskyllarna är ute i ogjort väder: ”Man strävar inte bakåt för att man ogillar förhållandena i Sverige just nu. Förr tvärtom.”

I en artikel om Victor Svanbergs memoarer (1973, nr 1, januari-februari) skriver Engdahl om Victor Svanbergs insats som försvarare av Sven Stolpes stora Birgittastudie:

”Den av småsinthet och inkrökt fanatism burna akademiska opin­ion, som förvägrade Stolpe en docentur efter hans epokgörande insats i Birgitta­forsk­ning­en brännmärker Svanberg med en saklig tyngd men med en måttfullhet i stilen, som gör ett starkt intryck. Sven Stolpe och Victor Svanberg har utvecklat sig i radikalt olika rikt­ning. Den ene blev en sval och tolerant ateist. Den andre blev en trosviss och generös kato­lik. Men olikheterna hindrar inte den gemensamma uppskattningen.”

Man kan i sammanhanget erinra om att Svanberg i förordet till 1971 års utgåva av Stolpes bok I dödens väntrum, märkligt nog fann det lämpligt – beträffande beskyllningar om nazistsympatier hos Stolpe – att hänvisa till den av mig tidigare antydda namnhistorien från 40-talet.

Stolpes erkännanden av Engdahl tog sig inledningsvis endast uttryck i personlig korrespondens. Han skriver den 13 januari 1974, efter att ha läst Engdahls diktsamling Det finns alltid ett bortom (1973), följande uppskattande rader:

”Tack för din stora vänlighet att med en så vänlig dedikation sända mig din nya diktsam­ling. Jag har läst den noga och med glädje. [—] Att jag med glädje och beundran följ­er din orubbliga fortsatta kamp har du nog förstått.”

Stolpe får året därefter en födelsedagshyllning i VF, ”En 70-åring” (1975, nr 4, september). Här hälsas den kämpe, som inte ett ögonblick ryggar tillbaka för kulturknuttarnas speglosor, den för­fatt­are, som mitt i den moderna maskinverkligheten gör gestalter som den heliga Birgitta och drott­ning Kristina till livs levande människor, det samvete och den handlingsman, som är ”huvudet högre än modedoktrinernas mannekänger och eftersägeriets uppblåsta dvärg­­­följe”.

Stolpes uppdykande hos Hagge Geigert hade också gjort intryck. VF skriver i ”Sven Stolpe – frisk fläkt i svensk TV” (1977, nr 7, september) att han där hade tagit kommandot och sjungit ut så som bara han kunde. Ett bra exempel var hans kritik av skolans utveckling, vilken han karakteriserade som kult­ur­ell nedrustning. Programmet gled även in på den gamla 40-talshistorien. VF analyserar självkritiskt sin egen roll i sammanhanget:

”Be­skyll­ning­en mot Stolpe för nazistsympatier kunde han klart tillbakavisa. Under kriget nappade t.o.m. Vägen Framåt vid ett tillfälle på denna propaganda. Det är uppenbart, att detta var ett felgrepp. Sven Stolpe upplevde nazismen som en negativ kraft. Det sa han ifrån även nu. Men han tillfogade, att Hitler också hade haft sina goda sidor och gjort åtskilliga posi­tiva insatser. Nyanseringen i hans karaktäristik av Tredje riket var typisk för hans o­rädd­het och hans strävan till rättvisa också gentemot oliktänkande. Därmed kommer han i lik­­riktningens, förflackningens och den omänskliga materialismens samhälle att stå som en symbol för frihet, trosvisshet och moraliskt mod att också i motvind våga stå för sin men­ing.”

När ”Stolpe klipper och skär” (1979, nr 6, september) får han också beröm i VF. Det gällde alltså den lilla citatbok han fogat samman, Klippt och skuret (1976). Inte minst uppskattas de citat som, med självklar symbolik, hade tryckts med röd stil.

I Engdahls Fribytare i folkhemmet (1979) framträder en tydligt uppskattande bild av författaren och debattören Stolpe. Denne nämns på trenne ställen. Det första tillfället ges när Engdahl vill mena att det gnistrade och sprakade kring det be­gynnande 30-talet och härvidlag nämner som illustration hur Stolpe i yverboret trots debut­erade med stridsskriften Två generationer (1929). Säkerligen tilltalades Engdahl inte minst av bokens dragning till ungkyrkliga auktoriteter den tidigarenämnde som Manfred Björkquist, och naturligtvis Nathan Söderblom. Det andra stället är på tal om den spanske professor som 1952 hade fått sin regerings uppdrag att ta reda på vad nysvenskarna hade i sinn: ”Det var inte den enda gång, som jag mött en katolsk tolerans och vidsyn, som vi ofta förgäves letar efter på protestantiskt håll. Vi har här hemma i Sverige en lysande representant för denna livs­attityd – Sven Stolpe.” På det tredje stället försöker Engdahl förklara vad som drivit honom vidare i decenniernas långa väg i ständig och hård politisk motvind. Förnuftsprövad övertygelse visst, men innerst inne en tro, en ofta uppdykande bild från Golgata, som bl.a. för honom lånat färg av Stolpes Birgittabiografi: ”Från krönet av en skrovlig klippa avtecknar sig mot en stålgrå himmel ett skarpskuret kors med en döende man, symbolen för människoandens kamp in i det sista för ljusmakten i tillvaron.”

Stolpe var nu redo att gå ut med sina sympatier i offentligheten. Sina reflektioner kring Per Engdahls memoarbok publicerade han i VF, ”En modig man” (1980, nr 4, maj). Han frågar sig:

”Kan man skriva en lärd, kunnig självbiografisk bok med vida internation­ella utblickar, om man drabbas av blindhet? Kan man hålla modet och kamphumöret levan­de under decennier trots detta handikapp? Kan man anno 1980 våga fasthålla, vad man red­an före andra världskriget ansåg riktigt – nämligen en korporativ styrelseform för en mod­ern stat i stället för evigt krigande klassgrupperingar? Man frestas att svara nej. Men denne ihärdige, obrytbare idékämpe finns bland oss och har nu utsänt en stor bok, som är hans ojämförligt viktigaste och bäst skrivna. [—] Det har blivit en alldeles förträfflig bok.”

Stolpe reagerar bl.a. mot hur Nysvenska rörelsen har bemötts av det svenska etablissemanget. Han avslutar med att konstatera att man kan ha invändningar mot boken, men bakom den ”står en högt begåvad, mot sina ideal trofast och moraliskt fläckfri man”.

Per Engdahl erhöll den 17 november 1986 ett vykort från Sven Stolpe som löd:

”Per Engdahl häl­sas med gamm­al sympati och aktning för hans kurage och klarsyn (den synen, den vik­tig­­aste, har han kvar) samt för hans minnes­god­het och tro­fasthet från hans gamle vän Sven Stolpe.”

Kort­et kan möjligtvis vara en spon­tan häls­ning, men ordet ”minnesgodhet” tyd­er på att Eng­dahl har tillsänt Stolpe någ­on skrift. Det skulle i så fall möjligtvis kunna vara De rödbruna spräng­­er folkhemssocialismen? (1986), en fram­­ställning om sossarnas efterkrigsprogram och Tredje riket, publicerad som en er­in­­ran i anledning av ett socialdemokrat­iskt an­grepp mot in­regist­rer­ing­en av Nysven­ska rör­e­­l­sen som ide­ell förening i Malmö.

Efter utgivningen av diktsamlingen Förbjuden frukt (1987) kom också ett brev från Stolpe. Boken karakteriseras så här: ”Den är starkt gripande alltigenom, sund, orädd men sansad, erfaren men ej bitter, fylld av mänsklig mognad och nobless.” (Saknar datum.)

Stolpe offentliggjorde även sina synpunkter i en mycket välvillig recension som infördes i Norrköpings TidningarÖstergötlands Dagblad (16 febru­ari, 1988) och i VF (1988, nr 2, våren). Under rubriken ”Den blinde kämpen” skriver han:

”Per Engdahl är sedan många år blind. Detta hindrar honom inte att envist och hänfört fort­sätta sin kamp för en ny samhällssyn. [—] Han är också en diktare, och tycks ha fort­satt dikta under hela sin blinda tid. Vad detta måst innebära av okuvlig vilja och inre disci­plin är uppenbart. [—] Per Engdahl är en verklig diktare, visserligen alldeles utan kon­takt med dagens ismer och postmodernister. Han känner den onda verklighet som han inte kan se”.

Om diktsamlingens avdelning ”De 50 dagarna” säger han: ”Per Engdahl är stark och oböjlig, hans tro sviktar icke. Ur den blindes mörker lyfter han sig till en vision av historiens största under.”

Den sista kontakt mellan Stolpe och Engdahl som jag känner till är följande odaterade vykort från Stolpe:

”Tack, käre och tapp­­re vän, för din klara och viktiga sista bok! Jag ligg­er säng­­bunden på 3dje året, kan inte gå och inte arb­eta men är fri från plåg­or och väl om­skött av min Karin (som är 83 år men ser ut, som vore hon 25!) Jag be­undr­ar dig, som aldrig ger upp. Din mkt till­givne Sven Stol­pe”.

Om uppgiften om Karin Stolpes ål­d­er stämm­er är det skrivet 1990. Det är dock osäkert med hänsyn till Engdahls bok­ut­giv­ning. Referensen till Engdahls ”sista bok” kan gälla skriften Eu­ropa med sven­ska ögon (1991). Kanske hade hustrun helt enkelt inte hunnit fira sin åttiofjärde födelsedag innan den skriften damp ned. Stolpes användande av ordet ”bok” gör det dock lika troligt att det kan ha rört sig om Engdahls sista diktsamling, Gnistor av en eld (1993). Det förutsätter emellertid att Stolpe skriv­it fel om hustruns ålder; ett naturligtvis möjligt misstag.

Jag inledde med att kon­­­sta­tera att det endast skilde fyra år mellan Stol­pes och Engdahls kommande till världen. När det gäller deras bort­­gång skiljde det end­ast två år. Eng­dahl gick bort 1994, Stolpe 1996. Det frammanar bild­en av två män, vars jordiska vandringsår i stort sett sammanfall­er; två män som mesta­dels gick egna stråt, men vars vägar ödet emell­ertid ville låta korsa. Det är två män som utbyter skil­da erfarenheter, och finner vad de har gemen­­­­samt. Ty när man på så vis ställer dem jämte varandra framtonar väsentliga likheter: den på flera områden över­ensstämmande uppfattningen av samhällsproblemen, den intellektuella vakenheten, det stridbara och trotsiga lynnet, den utpräglade tron på människans ansvar och skapande upp­gift. Sist men störst den kristna utgångspunkten. Var Stolpes och Engdahls samveten och handlingskraft hade sin källa, därom råder intet tvivel. Man söker i dag med ljus och lykta efter så formidabla och stridbara debattörer som dem, tankens kämpar som förstår att formulera ett budskap självständigt från tillfällets modemeningar, men med sina rottrådar tillbaka till det eviga Ordet.

Tags: ,


Om frfattaren



One Response to Låt mig berätta – om två herrar med sting

  1. Bo Solberg says:

    Blåsten av en recensent

    Att Sven Stolpe häromåret fick sin förste svenske biograf – i idéhistorikern Svante Nordin – har nog de flesta vid det här laget hunnit upptäcka: Sven Stolpe: Blåsten av ett temperament (Atlantis, 2014). Själv har jag endast hunnit just så långt, dvs. jag har ännu inte fått tid att läsa framställningen ifråga. Men jag gjordes nyligen uppmärksam på en intressant recension – kanske främst av den anledningen att den innehåller ett par referenser till mina egna artiklar, bl.a. naturligtvis den ovanstående Stolpe-studien. Den ambitiösa och ungefär sjuttiofem sidor långa recensionen är skriven av redaktören Erik Persson i Skandinavisk Katolsk Tidskrift och finns införd i nr 3, 2015. Det är en artikel som det blåser friskt i. Här är det inget nattståndet eller unket: Persson gör ett ärligt och berömvärt försök att bedöma värdet av Nordins insats såväl som att skapa sig en rättvis bild av Stolpes gärning i stort. Som han framhåller erbjuder sig i en studie över en person som Stolpe flera möjliga tyngdpunkter i behandlingen, t.ex. den litterära, den litteraturkritiska, den biografiskt-personliga, den polemiskt-politiska och den religiöst-katolska. Persson menar att Nordin framförallt tar sig an de tre första områdena, men är tämligen svepande eller fåordig om de två senare. Perssons egen recension diskuterar därför ganska utförligt även de aspekter som Nordin inte skrivit så mycket om, inte minst Stolpe som katolik och som representant for katolicismen, ett område som ju utgör recensentens eget huvudintresse (liksom detta samma område ju uppenbarligen inte är av största intresse för Nordin). Här gör Persson flera intressanta utläggningar och utvikningar, bl.a. kritiska reflektioner kring den katolska romanen som genre. Rekommenderas till läsning. Min egen lilla specialstudie över Stolpe här ovan kan väl sedan – i ljuset av Nordin och Persson – få ses som ett inledande litet bidrag till belysandet av en delaspekt på den fjärde ovannämnda aspekten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen ↑