Svenska språket

Publicerad den september 21st, 2014 | av Redaktionen

1

Inget hemligt

Av Bo Solberg

I en tid som vår, präglad av rotlöshet och rörlighet, är begreppet hem väl värt att problematisera. Det menar jag i en recension den 11 januari 2011 av medicinhistorikern Karin Johannissons Nostalgia (2001).

”Nostalgia remains a powerful force in the way we think about home”, säger också den amerikanska design-journalisten Akiko Busch i Geography of Home: Writings on Where We Live (1999). Boken problematiserar liksom Johannissons, men på sitt eget sätt, begreppet hem. Författarens förståelse av begreppet design är intressant:

“I […] define design, as having to do with how things fit. [—] Design, most of all, may be about finding this sense of fit between people, places, and things. And if we think of design as being about fit, we consider not only the physical dimensions, but the moral and social ones as well. And I would argue that in our increasingly pluralistic, and often chaotic world, finding this sense of fit is ever more important.”

Ja, nog är det tydligt att människor i dag i hög grad ser hemmet som en plats där de kan finna trygghet och ordning i en kaotisk värld. Hemmet som privat sfär får större betydelse när samhället utanför utvecklar sig i motsvarande mindre harmonisk riktning. Ja, i den grad att vi kanske snart börjar förstå ordet ”hemlig” i sin ursprungsbetydelse igen? Det vill säga hem-lik, ”hörande till hemmet och därför dold från främmande blickar” (Svensk etymologisk ordbok, 1922).

När man läser följande funderingar av Busch är det inte utan att man börjar dra i den i själva verket uppenbara parallellen mellan ett enskilt hem och en nation:

“I have come to realize that [my house] have a language of its own, one that includes not only the slight sounds, hums, and vibrations of all the electrical appliances that keep it going, but a host of other interior systems, a network of social and cultural currents, those habits, beliefs, and values that also make it function. And I realize, too, that it is by being attuned to all these systems that we might arrive at some genuine understanding of what it is that gives power to the places we live.”

Man kommer i sammanhanget också att tänka på ordet ”hemsk” – på sätt och vis ett hemskt ord. Det är ju en annan avledning med ursprungsbetydelsen ”hörande till hemmet”. Men uttrycket refererade ursprungligen, enligt samma SEO, till någon ”som setat för mycket hemma” och således blivit slö eller dum. Det ligger onekligen något i det. Själv-är-bäste-dräng-isolationism är föga utvecklande.

Likväl, började vi – utan att alltså driva saken in absurdum – sköta vårt hemland mer som ett privathem kunde det bli början på en positivare utveckling, ett rättande till av flera av de misstag som givit oss ett folkhem vi inte trivs i. Man gör därvidlag ett flertal enkla paralleller, t.ex. rörande Busch’s moraliska och sociala aspekter: uppförande i hemmet kontra samhällsvandel eller hemmets familjerelationer kontra samhällets socialstruktur. En ekonomisk parallell är lika uppenbar: hushållet kontra folkhushållet. Låt oss nu en aning följa det tacksamma exemplet med invandring.

Vårt hem är i dag hyst i en byggnad, där det, inte minst till följd av den vettlösa invandringspolitiken, råder en osalig röra i varje rum, där vi finner allt mindre balans mellan ”människor, platser och saker”, och vars grund – likt det hus som inledningsvis beskrivs i Busch’s bok – dagligen eroderar och en gång måste få det hela att kollapsa.

Om vi alltså inte vill ha själv-är-bäste-dräng-isolationism vill vi vara hälsosamt sociala, vi vill bli välkomnade som gäster hos andra, se hur de lever, dela erfarenheter med dem, o.s.v. Då måste vi också uppföra oss som goda gäster – och vara goda värdar när vi själva får gäster.

Ett gott hem är följaktligen inte hemskt, men gästfritt. Det bjuder gärna in människor som uppträder så som det anstår en gäst. Ett annat vanligt ord för en sådan person är ju för övrigt ”främmande”, vilket kanske är belysande i sammanhanget. När besöket är över återvänder främmandet till eget kyffe. Ibland tar vi gäst för att hjälpa, kanske för att i en akut situation ge tak över huvudet eller skyddsrum undan en plågoande. När gästen inte längre behöver dylikt stöd, går han – förhoppningsvis stärkt av vad han erfarit hos sin värd – att bygga sin framtid. Ibland, visserligen mycket vanligare i äldre tider, kommer utanförstående för att bo och arbeta i hemmet, man lämnar det vid anställningens slut. Och så vidare.

 

Men vi skulle aldrig i vårt privathem urskillningslöst släppa in vem som helst och villkorslöst, d.v.s. hur de än uppträder gentemot värden, och utan tidsbegränsning låta dem stanna – något som ju med viss överdrift eller åtminstone alltmer sker i det svenska samhället. Antalet gäster vi skulle hysa på en gång skulle ge sig naturligt – vi läte inte husfriden som hushållet förstöras – vi satte inte ur spel de ”inre system, det nätverk av sociala och kulturella strömmar, de vanor, trosföreställningar och värden” som får vårt hem att fungera.

 

En liknelse är inte perfekt och inte heller denna. Det är t.ex. sällan man i ett privathem får gäster som blir permanenta, som så att säga för evinnerliga tider upptas i hushållet eller familjen. Det händer naturligtvis. Till varje samhälle kommer emellertid alltid en viss mängd invandrare som blir permanenta inbyggare, och under förutsättning att principerna för migrationen utarbetas förståndigt och nyktert är detta naturligtvis inget problem, utan en tillgång.

 

Men i Sverige har vi snart sagt inga hållbara principer kvar på invandringsområdet. Det har blivit kaos. Det är ingen hemlighet.


Om frfattaren



One Response to Inget hemligt

  1. Pingback: Nonkonform » Invandringfrågans thomistiska svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen ↑