Nyportugiserna och nysvenskarna

Av Bo Solberg

Denna artikel är en samarbetning av trenne artiklar ur Nonkonform nr 78, vilket var ett specialnummer om Salazar och Estado Novo-Portugal. Med glimten i ögat, och med hänvisning till detta begrepp om ny stat, tillåter jag mig i rubriken leka med ordet nyportugiserna (liksom jag i texten nedan även gör med nydanskarna).

På en julbasar i Köpenhamn fann jag bland högar av gam­la böck­er ett litet, av tiden medfaret, häfte. Det var som om det viskade: rädda mig från detta dammiga öde. Efter att jag hörsammat dess önskan, gjorde det mig en generös gentjänst; det gav mig in­spira­tion till att bli kvar på den iberiska halvön. Jag har ju i mina två senaste artiklar uppehållit mig vid det spanska inbördeskriget. Men det är inte vid krig­­et jag vill stanna, utan vid en väl utnyttjad fred. Medan Spanien härjades av blod­iga strider, låg grann­land­et i väster till allas överraskning i solbelyst frid. Skrift­en jag fann är Gennem Brænd­ningen! (1941). Undertiteln fångade intresset: Bør Frem­­tid­ens Dan­mark præges af den Aand, der gennemsyrer Salazars Reformer i Portugal? Häft­ets första del, ”Salazars re­form i Portugal”, är författad av Ejnar Johs. Poulsen, sock­en­­präst i Oden­se. Dess andra del, ”Den korporative stat i Portugal”, har skrivits av sek­re­ter­aren André C. Jensen, som genom en flerårig vistelse i landet hade vunn­it en god in­syn i dess situation.

Det är intressant att notera hur de båda danskarna resonerar ”nysvenskt” (eller ”nydanskt”?), dvs. för ett resonemang som strävar efter förnuft, klarhet och måtta, som gärna låter sig inspireras av från utlandet kommande idéer, men där de önskar implementera dem i hemlandet först sedan hän­syn tagits till inhemska förutsättningar. De önskar likväl att korporatismen måtte övervägas i Danmark. Intresset härför vill de väcka genom att peka på den väl­sig­nelse­­bring­ande anda som råder i Portugal:

”Det vilde være taabeligt at tro, at de portugisiske Reformer uden vidare skulde kunne afkopieres og uden Tilpasning overføres paa danske Forhold; dertil er saavel de ydre Forhold som selve Folkesindet noget for forskelligt i de to Lande. Og højst tiltrængt herhjemme er desuden: En anden og bedre Aand, der hviler paa Respekt for det historiskt givne i ethvert Folks Liv og Karaktér; der til Grundprincip fast­holder den kristne Etiks Synpunkter som gældende for saavel den enkelte som for hele Samfundet i dets Udfoldelse – og dette sidste ikke minst med Fastholdelse af Kravet om Fordragelighed, Næastekærlighed og Forstaaelse af alle andres Tarv. Men er disse Forudsætninger til Stede, vil der være uhyre meget at lære af Salazars Reformer, fordi Grundprinciperne i dem er saa sande og sunde, og fordi Gennemførelsen af dem er sket hensynsfuldt og gradvist, ja, paa Grundlag af Folkets frivillige Tilslutning.”

Det som hade väckt Poulsens intresse för Portugal var lugnet och stabiliteten i detta land under en annars i Europa, inte minst hos den östliga brodern, så orolig tid. Inget upprorsförsök verkade ha stört Portugal under den tid då Salazar stått vid rodret. Förklaringen såg han i de reformer Salazar satt i verket, grundade som de var på sunda principer. Portugal hade därmed ett budskap till Europa; det gav oss i en annars mörk tidsperiod, något ljust att glädjas över.

Portugal hade motarbetat den tendens som fångat så många andra stater; att tillgripa krig för att säkra en plats i solen. I stället hade man gått på djupet beträffande sitt eget lands till­stånd och där sökt rycka upp det onda med roten. Alltså inte endast sjukdomen, men de sjuk­domsorsaker, som kan utgöra gro­grunden för revolutioner och krig. Här bör främst näm­nas de många olösta sam­hälls­problem som följt på den industriella utvecklingen. Upphävandet av de social­a orättvisorna var en nyckelfråga.

Medan Portugal under gångna århundraden, främst under renässansepoken, hade spel­­at en betydelsefull roll i Europa, levde landet nu sedan länge i en undan­gömd till­varo. Det portugisiska folkets expansionsenergi under 1500-talet hade visserligen lett till en eko­­nomisk och kulturell blomstring. Men det fanns också en bak­sida: koloniseringen inne­bar att det lilla portugisiska folket tappades på många av sina bästa krafter. Den mest ini­tia­tiv­rika delen av landets ungdom utvand­r­ade. Den utomlands förhållandevis lätt­vunna rike­dom­en försoffade därtill hemland­ets befolkning. Man behövde inte anstränga sig lika hårt som tidigare. Slutligen kan nämnas att portugiserna i ganska stor utsträckning kom att blanda sig med de främm­ande folkslag som de genom sina landbesittningar kom att sam­exi­­ste­ra med, något som i alla fall enligt Poulsen ”ikke ubetinget var til Gavn for Nationen”. Det portu­­gis­iska folk­et förblev likväl ett begåvat, konstnärligt och starkt religiöst folk.

Som ett startår för en skildring av Portugals nyare historia kan väljas 1908, då anar­k­­ist­er på öppen gata mördade kung Carlos I och kronprinsen Dom Luis som en hämnd för ”det reaktionära styret”. Kungens näst äldsta son, Manoel, besteg kortvarigt tron­en. Han abdikerade 1910, mer eller mindre frivilligt, och gick i exil: för anarkisternas rädslos skull. Den republikanska reg­eringsformen drevs så igenom. Dess väg hade noggrant förberetts av revo­lu­tion­ära och inflytelserika grupper framför allt inom fri­mureriet.

Den följande s.k. demokratiska perioden, 1910—26, kännetecknades av ändlösa inre stridig­heter; aldrig hade Portugal upplevt något liknande. Presidenter och regeringar avlöste var­andra på löpande band. Den totala parlamentariska ored­an kompletterades av blodiga atten­tat och revolutionära resningsförsök. De hörde när­mast till vardagen. Det är följakt­lig­en inte märkligt, att landets inre tillstånd för­föll, att dess finansväsen råkade i den värsta o­ord­ning. Utvecklingslinjen pekade mot avgrunden.

Dock, när nöden var som störst, kom omslaget. I maj 1926 höll inte längre tåla­­modet. Den sunda delen av folket reste sig mot den sitt­an­de regimen. Det var bönd­er och arbetare, repu­blikaner och rojalister, ja, folk från alla samhällslager som följt kallet, och de kom från alla delar av Portugal. I spetsen stod den ålderstigne mar­skalken Gomez da Costa, en man vars rättskaffenhet blivit erkänd från alla håll. Mål­et med resningen var att få ett slut på det polit­iska intrigspelet och det föröd­an­de splitet, att samla landets alla goda krafter till folkets för­nyelse och återupprättelse.

En lyckad marsch mot Lissabon kom till stånd. Regeringen avsattes utan att ett enda skott avlossades. Knappt en månad senare lämnade de Costa, pga. bristande ork, över led­ning­en till en av sina duktigaste medhjälpare, gene­ral Oscar Carmona. Denne utsågs genom folk­val till president 1928. Nu var emellertid den mest trängande frågan att finna den rätte mann­en som skulle kunna bringa ordning i landets finanser, som mäktade att lösa de sociala problem som bara växte; fattigdomen och arbetslösheten. Uppmärksamheten rikt­a­des snart mot professorn i nationalekonomi vid universitetet i Coimbra, António de Oliv­eira Salazar. Man uppmanade honom att komma till huvudstaden och överta ledningen av finans­väsendet. Motvilligt gav han efter. Det blev emeller­tid en kort Lissabon-vist­el­se. Salazar lade fram hela sitt re­form­pro­gram och krävde att få fullmakt till dess genom­för­ande. Endast genom att få fria händ­er på dessa områden trodde han sig kunna göra någ­on verklig nytta. De övriga minist­rarna blev dock ängsliga och vågade inte gå Salazars väg. Så han vände åter till uni­versitetet.

Krisen förvärrades emellertid allt mer, och ingen lösning stod att finna. Under denna tid hade Salazar ytterligare dragit till sig offentlighetens uppmärksamhet genom sina grund­liga artiklar i As Novidades, i vilka han presenterat sina vittgående re­formförslag. De hade nu disk­u­­terats i alla kretsar. Carmona vände sig åter till Sala­zar. Professorn blev nu landets fin­a­ns­­minister, och med den efterlängtade full­makt­en i fickan. I sitt tillträdestal framhöll han:

”Jag önskar inget tack från någon för den uppoffring jag härmed gör. Ty för mig är den en så stor uppoffring, att jag inte skulle önska den åt min bästa vän. När jag nu likväl påtar mig arbetet, gör jag det för mitt lands skull, det är helt enkelt en helig plikt, som mitt samvete dik­terat för mig.”

Åren gick med Salazars hand vid statsrodret, och finansministern erhöll hela tiden en stig­ande uppskattning från sitt folk. Han genomförde så genom­gripande reformer på snart sagt alla samhällsområden, att landet knappast längre stod att känna igen. Där det förr hade var­it fattigdom, slöseri, oordning och vantrivsel, rådde nu välstånd, aktivitet, ordning och till­­försikt. Den stora statsskulden avvecklades, statsbudgeten balanserades, arbetslösheten utrotades, och en ny positiv anda besjälade folket. The Times (13 mars, 1935) menade t.ex. att det var omöjligt att förneka att förändringarna i Portugal sedan 1927 inte blott för sam­tid­en var utan motsvarighet, utan att man här hade att göra med ett resultat, som det fanns få exempel på i världshistorien.

En man hade alltså blivit redskapet för Portugals ny­dan­ing. Han hade fötts 1889 i den lilla byn Santa Com­ba Dão i landets norra del. Hans far ägde en lit­en krog. Mod­ern kom från en bondefamilj. I hemm­et lärde han sig vad fattig­dom, tacksamhet, hårt arbete och sann guds­fruktan inne­bar. Hans goda utförsgåvor märk­tes tid­igt, och han fick sin utbildning vid ett präst­seminar­i­um. Länge trodde Sala­zar också att det var hans väg att bli präst, men efter myck­­­en rannsakan, blev han klar över att han var kall­­ad att göra en in­sats för sin tro och sitt land på ett annat sätt. Han började studera nation­al­eko­­­nomi. Dessa gick galant, och direkt efter sin examen sex år senare, erhöll han en do­cen­tur. Denna utbyttes snart nog mot en professur. Här för­flöt hans liv i stillhet, tills han blev kallad till prak­tisk, polit­isk verksamhet.

Under sin tid i statens tjänst förblev Sala­zar sig lik; den lärda professorstypen fram­­­­sky­m­tade ständigt. Han ogillade offen­tliga framträdanden, mängdens hyll­­­­ning­ar, del­tagande i parader och dylikt. Han före­drog en dag i studer­kamm­aren och arbets­rumm­et. Som den eftertänksamma människa han var, ogillade han att fatta hast­iga beslut. Han avsatte tid för att begrunda varje sak från olika håll.

Många vittnesmål intygar att han levde spartanskt, långt ifrån lyx och överflöd. Han insisterade på en måttlig lön. Han bodde och klädde sig enkelt. På sin semester åkte han inte på dyra utlandsresor, utan föredrog att återvända till sin hembygd där han satte stort värde på att samtala med dem som bodde där. I hjärtat var han alltid en kyrkans son; hela hans liv bars av den kristna tron.

Formellt innehade han under flera år endast finansministerposten, men blev sedan även regeringschef. Det är dock klart att han redan snart efter sitt tillträde 1927 blev regeringens oomtvistade ledare.

Skall man försöka sammanfatta det som karakteriserade Salazars reformer måste man först och främst nämna strävan mot inget mindre än en andlig livsförnyelse: en historisk och kristligt-etisk resning. Poulsen identifierar salazarpolitikens mycket nära släktskap med de rundskrivelser i sociala frågor som har utgått från påvar som Leo XIII, Pius X och Pius XI: ”For første Gang har nu en Mand […] prøvet at føre […] de pavelige Teorier ud i Praksis. Og Forsøget er lykkedes langt over Forventning. Disse Teorier har vist sig være i Pagt med Liv­et selv.”

Salazar hänvisade ofta till folkets stora förflutna då den gemensamma tron och de stora uppgifter som följde i upptäcktsfärdernas kölvatten, sammansvetsade folket till en en­het och gjorde det aktivt och starkt. Alla portugiser skulle nu åter samlas för fäder­nes­land­ets väl. Med hänvisningen till det förflutna lyckades Salazar ge det samtida nybygget ett starkt fundament.

Salazars övergripande idé var korporatismen. Där i det gamla samhället folk­­et hade delats upp i mot varandra stående intressegrupper ville den korp­­ora­tiva vägen förena alla folklager i ett broderligt samarbete genom att alla inom samma verk­sam­hets­om­råde, den fattigaste såväl som den rikaste, fördes samm­an och delade med- och motgångar.

André C. Jensen framhöll i sin artikel – likt nysvenskarna, vilket vi skall se längre fram – vad denna utveckling i själva verket betydde. Den diktatur som mar­skalk da Costa av nöden tvangs att införa 1926 hade successivt genom Salazars korpora­tiva re­former utvecklats till ”et Folkestyre bygget paa den nye Stats specielle Ideologi”.

Kritiken mot enväldet hade i 1800-talets Portugal koncentrerats kring två tendenser, dels det Jensen kallar den medeltida, nationalistiska teorin karakteriserad av en starkt ut­byggd lokal självstyrelse genom byråd och gillen, dels den liberala statsidén byggd på de revolu­tionära principer som formades i Frankrike 1789. Den senare linjen tog hem spelet 1910. När man 1926 bröt sig loss från denna, fann man i stället en framtid i Salazars om­ge­stalt­­an­de av den gamla organiska statstanken i den moderna korporativa staten. Mellan socialism och kapitalism sökte man sig en egen, en tredje, väg.

Ett sätt att vidare belysa Salazars linje kan vara att jämföra den med den nysvenska samhällsvisionen. Här förelåg tvivelsutan stora likheter. Den djupa andliga grunden i det portugisiska bygget har nysvenskheten sökt uttrycka med be­­greppen kulturförnyelse och ny humanism. Detta är den grund som allt annat måste bygga på. Salazars Portugal förkroppsligade även det nysvenskarna be­nämner samnationalism: en sund fosterlandskärlek, fri från rashögfärd och chauvin­­ism, som strävar till mell­an­folk­ligt samförstånd i tjänst åt den mänskliga kulturen.

Men det var väl korporatismen som till sist satte Portugal i samband med den lilla Malmö­bas­er­ade organisa­tionen.

Gång på gång hade Salazar betonat att det kor­porativa systemet i Portugal inte hade funnit sin slutgiltiga form. Man prövade sig fram och sök­te tillämpa det som visade sig ge de bästa resul­taten. Man var öppen för kritik och nya idé­er.

I denna anda tog Portugal år 1960 kontakt med Nysvenska Rörelsen. Man önskade initiera en ideologisk diskussion om korporatismen, ett ventil­erande av gemensamma pro­blem. En tid sen­are anlände så till Malmö dr João Manuel Cortez Pinto, det portugisiska korporationsminist­eriets delegat i Coimbra. Han var sitt lands främste korporative ideolog med flera stora arbeten i ämnet bakom sig. Han karak­ter­i­ser­­ade den dittillsvarande portugis­iska kor­pora­tis­men som en förenings­korporatism. Den hade vuxit fram genom fria initiativ. Regeringen hade blott lagfäst ramarna för intresse­organ­isa­tion­er­nas verksamhet. Sedan hade de själva bestämt reg­ler­na för sitt inre arbete och sina inbördes rela­tioner. Det var i början av 30-talet som man hade börjat bygga upp dessa organisationer. Det hade börjat med lokala och provinsiella samman­­slut­ning­ar. Därefter grundades riks­om­fatt­ande federationer i de olika branscherna, och först i mitten av 50-talet hade man varit redo att samman­föra arbetar- och arbets­givar­organ­isa­tioner branschvis i korporationer. Cor­tez Pinto framhöll, att man hade tagit så lång tid på sig för att vänja folk vid denna typ av ar­bete. Korpora­tismen förut­sätter ökad folk­bild­ning, och det är typiskt, att den dåvarande korpora­­tions­ministern, Veiga de Macedo, förut hade varit statssekreterare i under­vis­nings­mini­­st­er­iet, där han planlagt en rad skolreformer.

Genom att korpora­tion­erna var fritt vuxna organisa­tion­er, kunde de bli ett uttryck för folklig självstyrelse. De kunde steg för steg överta befogen­heter, som överallt i världen handhades av den statliga förvaltning­en.

Denna frihetliga mål­sättning illustrerar bäst hur lik andan var i den portu­gisiska och den nysvenska korporatismen. Per Engdahl framhöll också, att trots de stora olikheterna i sociala och ekonomiska förutsättningar, var likheten i det korporativa tänkandet slående. Cortez Pinto ansåg sitt besök hos nysvenskarna ha varit mycket fruktbart, och menade, att man i Sverige hade hunnit mycket längre i det ideo­logiska utvecklingsarbetet.

Skall man förenklat sammanfatta kor­poratismen i samhällsformens tre huvud­om­råd­en kan man tala om det korporativa före­taget, korporationerna samt den korporativa stat­en. Nysvenskhetens mest originella bidrag till den internationella korporativa disku­ssionen har väl rört det förstnämnda området. Alla före­tagstyper borde för­visso anpassas till en kor­po­rativ ordning, men den mest gen­om­grip­an­de förändringen gällde främst de mellan­stora företagen. Här föreslog man en om­vand­ling till självägande företag, gen­om den s.k. kor­porativa företagsre­form­en. Enligt den nysvenska skissen till korpora­tis­mens genom­för­an­de är detta den första etappen, kor­pora­tionerna den andra, och staten den tredje. I Portu­gal hade man börjat från andra hållet. En korporativ kammare, och därefter korpora­tioner för de olika verksamhets­om­råd­ena, med representanter för så­väl arbete som företagsamhet och kapital. Några större reformer beträffande företagsstruktur­en hann man emellertid mig veter­ligen inte med, innan det sattes defini­tiv punkt för det korporativa för­sök­et genom statskuppen 1974.

Man hade dock tagit intryck av den lilla korporativa bastionen i norr. I vinter­num­­ret samma år av korporationsministeriets officiella kvartalsskrift anmäldes Per Eng­dahls Korporatismen (1958), bl.a. med påståendet att den svenska formen av kor­pora­tism kanske dock till sist är framtidsmodellen.

Det var naturligtvis inte endast de konkreta korporativa idéerna som väckte portu­gis­er­nas respekt. Det gällde även den nysvenska synen på familjen som sam­häll­ets grund­pel­are. En oförytterlig del av Salazars tänkande var hemmet som grundcellen i ett folks liv. Var­je hem bör därför vara ett fritt och självständigt område, där familjen tar ett stort eget an­svar. Staten skall så litet som möjligt blanda sig i dess inre förhållanden.

Karakteristiskt för Salazar var avfärdande av såväl individualism som kollektivism, vilka så ofta i sin ensidighet lett samhällen till fördärv. Han uppsatte i stället som ledstjärna – precis som nysvenskarna – det fruktbara samspelet mellan personlighet och gemenskap, där den sista alltså tog sig ut­tryck i såväl nationell soli­dar­i­tet (nation­alism) som mänsklig (det mellanfolkliga samspelet). Sammantaget samnationalism.

Det sistnämnda var verkligen en aktuell fråga för Portu­gal, som ju var hårt ansatt i väst­­­världen av komm­un­­­istinspirerad propaganda mot Portugals kolonier i Af­rika. Be­­skyllningarna om utsugande kolonialism eller im­per­­­ia­l­ism tillbakavisades bestämt. Lissa­bon hade här­vid­lag nogsamt noterat hur Portugals kamp för den väst­er­­länd­­ska kulturen gente­­mot den kommunistiska in­fil­tra­tion­­en i Angola hade mötts med sympati och be­und­ran i den nysvenska kretsen.

Ytterligare en tydlig illustration till den värde­gemen­skap man kände med ny­svensk­ar­na gavs 1961 när Per Eng­­dahl erhöll en inbjudan från den portugisiske kor­pora­­­tions­minist­ern Gonsalvez de Proença om att del­taga vid den första stora kongressen i Lissabon om kor­­pora­tism och social omvårdnad. Den ägde rum den 20-23 sep­tember och samlade om­­kring 500 deltagare: repre­sen­tant­­er för olika ministerier, ledande universitetsmän, repre­sen­­tanter för de åtta korporationerna, för de sociala myn­digheterna och organisationerna, för olika kyrkliga sammanslutningar och institutioner, för näringslivets olika grenar, för det fack­­liga arbetet, osv. Endast två ut­länd­ska gäster hade inbjudits. Det måste alltså ha varit tanke och tyngd bakom val­et av Per Engdahl. Den andre ut­ländske gästen var en av den portu­­gisiska kor­pora­tis­mens stora inspiratörer, professorn i rättshistoria vid Lou­vain-uni­ver­si­tetet utan­för Bryssel, Emil Lousse, känd bl.a. för sina studier över korporatismens hist­or­ia. (Per Engdahl berättar för övrigt i sina menoarer om när han hörde ett mycket givande föredrag av Lousse om församlingar och organisationer under medeltiden: ”Han talade i ett dominikanerkloster i Bryssel. Både samman­­slut­ning­ar och representativa församlingar betraktades under medeltiden som instrument för den gudomliga vilj­an. De hade en given uppgift i Guds plan för världen. Denna uppgift symboliserades av deras skyddspatroner. Lousse men­ade, att det moderna organisationsväsendet borde knyta an till denna tradition. Organisationerna skulle inte bara, inte ens i första hand vara materiella intresseorganisationer. De skulle vara ett uttryck för sina medlemmars gemen­­samma upp­gift i samhällets helhetsarbete. De skulle vara instrument för samverkan i stället för söndring.” Den lousse­­ska stånd­punkten känner vi igen från nysvenska redogörelser.)

Per Eng­dahl berättar vidare i sina memoarer:

”Tyvärr hade jag inte lyckats slå i mig portugisiska. När man inte kan språket, kommer man bara i kontakt med folk, som talar främmande språk men inte med folket självt. Men jag hade under kongressen alltid folk med mig, som viskade på franska. Först tredje dagen började jag någorlunda kunna följa replikskiftet.”

I Vägen Framåt (1961, nr 10), får vi veta att Per Engdahls förväntningar då inte blev svik­na. Kongressen erbjöd mycket stimulerande föredrag och disku­ssioner. An­märk­nings­värd var den fria tonen. Redan vid kongressens högtidliga öppnande märktes tyd­ligt den socialt framåt­syftande mål­sättning­en. Den framgick av såväl kor­porations­minist­erns eget an­förande som av det tal, som hölls av kongressens generalsekreterare Saragge Leal. Ut­veck­lingen i västerlandet leder till en allt stramare etatism, som gör med­borg­arna total­be­ro­en­de av staten, menade man. Korporatismen vill överlämna en rad av stat­ens upp­gift­er till de självstyrande kor­pora­tionerna. Man höll t.ex. som bäst på att genom­föra en de­central­i­ser­ing av socialpolitiken från staten till korporationerna. Den korporativa själv­styrelsen spel­ade en stor roll även i diskussionerna. Det visade sig, att korporatismen för Portugal be­tydde två historiska steg i ett. Korporatismen fyllde nämligen där samma roll som hos oss tidigare demokratiseringsprocessen. Man kunde helt enkelt hoppa över demo­kra­tin. Gen­om korpora­tionerna fick de breda folklagren möjlighet att rycka fram till med­del­­aktig­het i offentliga värv. Korporatismen innebar den portugisiska arbetarklassens slut­gilt­iga emancipation. Per Engdahl berättar:

”Demokratin talar visserligen om för­troende­valda, men genom att folkrepresentanterna sållas fram via byråkratiska appa­rat­er i stora massorganisationer blir det automatiskt en klyfta mellan väljarna och de val­da. De små enheterna i den korporativa samhällstypen ger de vanliga männi­skor­na en helt annan möjlighet att vara med. Kommunikationerna nedi­från och upp och upp­ifrån och ner är betydligt smidigare och naturligare i ett korporativt än i ett parlamentari­skt samhälle. Allt detta kunde man öppet samtala om i Lissabon.”

Per Engdahl upptäckte också snart, att det fanns tre huvudströmningar före­trädda på kon­­gressen. Enligt den första linjen, den etatistiska, skulle korpora­tion­erna främst tjäna som redskap för staten. Denna uppfattning hade rätt få anhängare. Den fanns mest bland äldre ämbetsmän med liberal uppfostran, folk som alltså inte var etatister till sin allmänsyn, men som fruktade de nya krafter, som skulle välla fram i korporationerna. Det rörde sig helt enkelt om den gamla överklassen.

Den andra linjen, som vi kan kalla den anarkiska, ville driva den korporativa själv­styr­el­­sen så långt, att staten inte fick någonting att säga till om. Det var de extrema klerikalerna som företrädde denna riktning. Dess inställning skulle betydda en överdriven samman­bland­­ning av kyrkans och (den katolska) statens roller, och där betydelsen av den senares upp­­gifter klart underskattades.

Den tredje linjen, den verkligt korporativa, var emeller­­tid huvudlinjen. Den var den stark­­ast före­trädda, och därtill Salazars personliga linje. Den hade ut­formats av den tidigare näm­nde Cortez Pinto. Den tryck­te starkt på självstyrelsen, men ville sam­tidigt betona nöd­vänd­ig­het­en av en statsmakt, som kunde ko­ordinera grupp­er­na och svara för rättssäkerheten. Rätts­statens betydelse i ett kor­porativt sam­hälle framhölls kraftigt.

Det bör förtydligas, i anledning av vad som ovan sagts om den andra linjen, att långt ifrån alla de kyrko­­män som fanns representerade på kongressen, sym­patiserade med kleri­­kal­er­na. Det fanns en rad av dem inom den tred­je linjen (t.ex. professorn Fader Ernaldo Diaz, som också ställde upp som den blinde Engdahls ledsagare under hela kongressen). De beteck­nade attack­er­na mot staten som ett uttryck för makt­lyst­nad, vilken intet hade med kristendom att skaffa. Kor­poratismen sågs som ett försök att i modern verk­lig­het omsätta den kristna moral­­en och de kristna livs­värd­ena.

Av det faktum att nysvenskarna blev kontaktade av portugiserna, då de önsk­ade se hur de svenska idéerna kunde stimulera deras eget tänkande, bör man inte dra slut­sats­en att nysvenskarna icke skulle ha något nytt att hämta hos det portugisiska­ exemplet. När två befryndade rörel­ser möts i diskussion är det nog mer rättvist att tala om ett utbyte.

Karak­teristisk för den portugisiska korporatismen var det tydliga framhållandet av den lilla enheten, eller decentraliseringen, betoningen av det privata initiativets avgörande roll, tankar kring den sociala lönen, viljan att balansera korporationerna med representation för olika kulturella samhällsyttringar, samt rörelsen mot den korporativa autonomin under en stark stat. Allt detta finner vi förvisso även i det nysvenska tänkandet, men det så tydliga fram­­hållandet av dessa aspekter hos portugiserna har säkerligen verkat som en påminnelse när de i den nysvenska diskussionen då och då glidit litet i bakgrunden.

En annan skillnad, men där det också är fråga om grad och inte art, är den portu­gis­iska korporatismens tydligt synliga förankring i de påvliga encyklikornas sociala lära. Det var så den hade fötts och det var så den förverkligades på initiativ av den djupt troende Sala­zar med det portugisiska folkets gillande. Per Engdahl har framhållit korporatismens rött­er på detta håll. Men länken till det kristna har trots allt varit svagare i Sverige. Detta så att Per Eng­dahl beklagade, att den tidigare nämnda tredje linjens kyrkomän i Portugal var någ­ot som vi hade brist på i Sverige, och som vi sannerligen var i behov av. Koppling­en mellan kristen­­dom och korporatism måste framhållas.

Det är också min egen övertygelse att det endast är genom att låta den kristna tron gen­­­om­­syra, och komma till levande uttryck i, det korporativa tänkandet som det kan komma till sin rätt och inge människor verklig geist att kämpa för idén.

När Per Engdahl menar att det är mer än en fras när man kallar Salazar för korporatismens Henrik Sjöfararen, kan man lika gärna i sammanhanget hänvisa till 1500-talsnamnet Luís Vaz de Camões, nationalskalden. Ty skall en portugisisk författare nämnas i samma andetag som man säger Salazar, blir det väl han. De är visserligen avsevärt skilda åt i tid, men i sin pa­t­­rio­t­­ism och i sina hän­vis­ning­­ar till Portu­gals stora minnen uppvisar de onekligen lik­het­er. Andra para­lleller är att de båda kom från en lågadlig, men fattig bak­grund, och att de bedrev lärda studier i Coimbra, vil­ka skulle komma att starkt prä­gla de­ras senare verksamhet. Camões’ svenske levnads­teck­n­a­re, pro­fess­or Johan Vising, be­skriv­er honom som en ädel karaktär med en glödande fosterlandskärlek, ett oför­väget mod och ett känsligt hjär­ta. Hans omätliga betydelse för den portu­gi­s­i­ska nation­al­känslan, för Portugals nation­ella liv, för dess litteratur och språk, framhålls. National­eposet Lusiaderna, utgivet på svenska av Nils Lovén 1839, har sin titel av ett poetiskt och högtidligt namn för portu­giserna och går tillbaka på en mytisk kung, Luso, som skulle ha levt omkring år tusen före Kristus. Verket består av tio sång­er om Portugals historia, framställd i ett romantiskt skimm­er, och framför allt om historien om Vasco Da Gamas första indiska resa. Camões hade som förebild för upplägget Vergil­ius, vilket märks inte minst i den första sångens öpp­na­n­de: ”Om stora bragder, om de hjältars ära, | som ut från Lusitaniens kuster gått | på skepp, dem obefarna böljor bära”. Sjunde sången inleds med en hyllning till Portu­gals folk, för att det sprider kristendomen:

”Av dig, mitt folk, skall minnet jag bevara, | av dig, hur litet du i världen är, | ej blott i värl­d­en, men i denna skara, | som styrs av himlen och är himlen kär. | Dig ingen guld­törst, ingen hotfull fara | förhindrat att kämpa otron här; | din kamp blott visat, att din tro är stor | på helga jungfrun, som i himlen bor.

”I lusitaner, väl till antal ringa ― | men modet antalet ej aktar på ― | I vågen själva liv­ets offer bringa, | att evigt liv åt andra vinnas må. | Så edert mod kan ödets lag be­tvinga, | och föga gäller, att I ären få. | Ej något folk för Kristus’ sak gjort mer, ­| ty Gud åt ödmjukheten framgång ger.”

Om de sista orden nu var karakteristiska för Camões portugiser blev de åtminstone reinkarnerade i Salazars ödmjuka gestalt. Få av 1900-talets statsmän har väl för Kristus sak gjort mer.

Och när Camões i tredje sången skriver om svenskar från ”Skan­d­iens ö, som man för segrar prisar” blir det en tidig, intressant portugisisk-svensk koppling. Utan tvivel en av de mer intressanta från modern tid – hoppas jag att en eller annan läsare vill hålla med om – är den jag nu sökt besjunga som ”Nyportugiserna och nysvenskarna”.

 

Bli först med att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.