Av Bo Solberg
Denna artikel är en samarbetning av trenne artiklar ur Nonkonform nr 78, vilket var ett specialnummer om Salazar och Estado Novo-Portugal. Med glimten i ögat, och med hänvisning till detta begrepp om ny stat, tillåter jag mig i rubriken leka med ordet nyportugiserna (liksom jag i texten nedan även gör med nydanskarna).
På en julbasar i Köpenhamn fann jag bland högar av gamla böcker ett litet, av tiden medfaret, häfte. Det var som om det viskade: rädda mig från detta dammiga öde. Efter att jag hörsammat dess önskan, gjorde det mig en generös gentjänst; det gav mig inspiration till att bli kvar på den iberiska halvön. Jag har ju i mina två senaste artiklar uppehållit mig vid det spanska inbördeskriget. Men det är inte vid kriget jag vill stanna, utan vid en väl utnyttjad fred. Medan Spanien härjades av blodiga strider, låg grannlandet i väster till allas överraskning i solbelyst frid. Skriften jag fann är Gennem Brændningen! (1941). Undertiteln fångade intresset: Bør Fremtidens Danmark præges af den Aand, der gennemsyrer Salazars Reformer i Portugal? Häftets första del, ”Salazars reform i Portugal”, är författad av Ejnar Johs. Poulsen, sockenpräst i Odense. Dess andra del, ”Den korporative stat i Portugal”, har skrivits av sekreteraren André C. Jensen, som genom en flerårig vistelse i landet hade vunnit en god insyn i dess situation.
Det är intressant att notera hur de båda danskarna resonerar ”nysvenskt” (eller ”nydanskt”?), dvs. för ett resonemang som strävar efter förnuft, klarhet och måtta, som gärna låter sig inspireras av från utlandet kommande idéer, men där de önskar implementera dem i hemlandet först sedan hänsyn tagits till inhemska förutsättningar. De önskar likväl att korporatismen måtte övervägas i Danmark. Intresset härför vill de väcka genom att peka på den välsignelsebringande anda som råder i Portugal:
”Det vilde være taabeligt at tro, at de portugisiske Reformer uden vidare skulde kunne afkopieres og uden Tilpasning overføres paa danske Forhold; dertil er saavel de ydre Forhold som selve Folkesindet noget for forskelligt i de to Lande. Og højst tiltrængt herhjemme er desuden: En anden og bedre Aand, der hviler paa Respekt for det historiskt givne i ethvert Folks Liv og Karaktér; der til Grundprincip fastholder den kristne Etiks Synpunkter som gældende for saavel den enkelte som for hele Samfundet i dets Udfoldelse – og dette sidste ikke minst med Fastholdelse af Kravet om Fordragelighed, Næastekærlighed og Forstaaelse af alle andres Tarv. Men er disse Forudsætninger til Stede, vil der være uhyre meget at lære af Salazars Reformer, fordi Grundprinciperne i dem er saa sande og sunde, og fordi Gennemførelsen af dem er sket hensynsfuldt og gradvist, ja, paa Grundlag af Folkets frivillige Tilslutning.”
Det som hade väckt Poulsens intresse för Portugal var lugnet och stabiliteten i detta land under en annars i Europa, inte minst hos den östliga brodern, så orolig tid. Inget upprorsförsök verkade ha stört Portugal under den tid då Salazar stått vid rodret. Förklaringen såg han i de reformer Salazar satt i verket, grundade som de var på sunda principer. Portugal hade därmed ett budskap till Europa; det gav oss i en annars mörk tidsperiod, något ljust att glädjas över.
Portugal hade motarbetat den tendens som fångat så många andra stater; att tillgripa krig för att säkra en plats i solen. I stället hade man gått på djupet beträffande sitt eget lands tillstånd och där sökt rycka upp det onda med roten. Alltså inte endast sjukdomen, men de sjukdomsorsaker, som kan utgöra grogrunden för revolutioner och krig. Här bör främst nämnas de många olösta samhällsproblem som följt på den industriella utvecklingen. Upphävandet av de sociala orättvisorna var en nyckelfråga.
Medan Portugal under gångna århundraden, främst under renässansepoken, hade spelat en betydelsefull roll i Europa, levde landet nu sedan länge i en undangömd tillvaro. Det portugisiska folkets expansionsenergi under 1500-talet hade visserligen lett till en ekonomisk och kulturell blomstring. Men det fanns också en baksida: koloniseringen innebar att det lilla portugisiska folket tappades på många av sina bästa krafter. Den mest initiativrika delen av landets ungdom utvandrade. Den utomlands förhållandevis lättvunna rikedomen försoffade därtill hemlandets befolkning. Man behövde inte anstränga sig lika hårt som tidigare. Slutligen kan nämnas att portugiserna i ganska stor utsträckning kom att blanda sig med de främmande folkslag som de genom sina landbesittningar kom att samexistera med, något som i alla fall enligt Poulsen ”ikke ubetinget var til Gavn for Nationen”. Det portugisiska folket förblev likväl ett begåvat, konstnärligt och starkt religiöst folk.
Som ett startår för en skildring av Portugals nyare historia kan väljas 1908, då anarkister på öppen gata mördade kung Carlos I och kronprinsen Dom Luis som en hämnd för ”det reaktionära styret”. Kungens näst äldsta son, Manoel, besteg kortvarigt tronen. Han abdikerade 1910, mer eller mindre frivilligt, och gick i exil: för anarkisternas rädslos skull. Den republikanska regeringsformen drevs så igenom. Dess väg hade noggrant förberetts av revolutionära och inflytelserika grupper framför allt inom frimureriet.
Den följande s.k. demokratiska perioden, 1910—26, kännetecknades av ändlösa inre stridigheter; aldrig hade Portugal upplevt något liknande. Presidenter och regeringar avlöste varandra på löpande band. Den totala parlamentariska oredan kompletterades av blodiga attentat och revolutionära resningsförsök. De hörde närmast till vardagen. Det är följaktligen inte märkligt, att landets inre tillstånd förföll, att dess finansväsen råkade i den värsta oordning. Utvecklingslinjen pekade mot avgrunden.
Dock, när nöden var som störst, kom omslaget. I maj 1926 höll inte längre tålamodet. Den sunda delen av folket reste sig mot den sittande regimen. Det var bönder och arbetare, republikaner och rojalister, ja, folk från alla samhällslager som följt kallet, och de kom från alla delar av Portugal. I spetsen stod den ålderstigne marskalken Gomez da Costa, en man vars rättskaffenhet blivit erkänd från alla håll. Målet med resningen var att få ett slut på det politiska intrigspelet och det förödande splitet, att samla landets alla goda krafter till folkets förnyelse och återupprättelse.
En lyckad marsch mot Lissabon kom till stånd. Regeringen avsattes utan att ett enda skott avlossades. Knappt en månad senare lämnade de Costa, pga. bristande ork, över ledningen till en av sina duktigaste medhjälpare, general Oscar Carmona. Denne utsågs genom folkval till president 1928. Nu var emellertid den mest trängande frågan att finna den rätte mannen som skulle kunna bringa ordning i landets finanser, som mäktade att lösa de sociala problem som bara växte; fattigdomen och arbetslösheten. Uppmärksamheten riktades snart mot professorn i nationalekonomi vid universitetet i Coimbra, António de Oliveira Salazar. Man uppmanade honom att komma till huvudstaden och överta ledningen av finansväsendet. Motvilligt gav han efter. Det blev emellertid en kort Lissabon-vistelse. Salazar lade fram hela sitt reformprogram och krävde att få fullmakt till dess genomförande. Endast genom att få fria händer på dessa områden trodde han sig kunna göra någon verklig nytta. De övriga ministrarna blev dock ängsliga och vågade inte gå Salazars väg. Så han vände åter till universitetet.
Krisen förvärrades emellertid allt mer, och ingen lösning stod att finna. Under denna tid hade Salazar ytterligare dragit till sig offentlighetens uppmärksamhet genom sina grundliga artiklar i As Novidades, i vilka han presenterat sina vittgående reformförslag. De hade nu diskuterats i alla kretsar. Carmona vände sig åter till Salazar. Professorn blev nu landets finansminister, och med den efterlängtade fullmakten i fickan. I sitt tillträdestal framhöll han:
”Jag önskar inget tack från någon för den uppoffring jag härmed gör. Ty för mig är den en så stor uppoffring, att jag inte skulle önska den åt min bästa vän. När jag nu likväl påtar mig arbetet, gör jag det för mitt lands skull, det är helt enkelt en helig plikt, som mitt samvete dikterat för mig.”
Åren gick med Salazars hand vid statsrodret, och finansministern erhöll hela tiden en stigande uppskattning från sitt folk. Han genomförde så genomgripande reformer på snart sagt alla samhällsområden, att landet knappast längre stod att känna igen. Där det förr hade varit fattigdom, slöseri, oordning och vantrivsel, rådde nu välstånd, aktivitet, ordning och tillförsikt. Den stora statsskulden avvecklades, statsbudgeten balanserades, arbetslösheten utrotades, och en ny positiv anda besjälade folket. The Times (13 mars, 1935) menade t.ex. att det var omöjligt att förneka att förändringarna i Portugal sedan 1927 inte blott för samtiden var utan motsvarighet, utan att man här hade att göra med ett resultat, som det fanns få exempel på i världshistorien.
En man hade alltså blivit redskapet för Portugals nydaning. Han hade fötts 1889 i den lilla byn Santa Comba Dão i landets norra del. Hans far ägde en liten krog. Modern kom från en bondefamilj. I hemmet lärde han sig vad fattigdom, tacksamhet, hårt arbete och sann gudsfruktan innebar. Hans goda utförsgåvor märktes tidigt, och han fick sin utbildning vid ett prästseminarium. Länge trodde Salazar också att det var hans väg att bli präst, men efter mycken rannsakan, blev han klar över att han var kallad att göra en insats för sin tro och sitt land på ett annat sätt. Han började studera nationalekonomi. Dessa gick galant, och direkt efter sin examen sex år senare, erhöll han en docentur. Denna utbyttes snart nog mot en professur. Här förflöt hans liv i stillhet, tills han blev kallad till praktisk, politisk verksamhet.
Under sin tid i statens tjänst förblev Salazar sig lik; den lärda professorstypen framskymtade ständigt. Han ogillade offentliga framträdanden, mängdens hyllningar, deltagande i parader och dylikt. Han föredrog en dag i studerkammaren och arbetsrummet. Som den eftertänksamma människa han var, ogillade han att fatta hastiga beslut. Han avsatte tid för att begrunda varje sak från olika håll.
Många vittnesmål intygar att han levde spartanskt, långt ifrån lyx och överflöd. Han insisterade på en måttlig lön. Han bodde och klädde sig enkelt. På sin semester åkte han inte på dyra utlandsresor, utan föredrog att återvända till sin hembygd där han satte stort värde på att samtala med dem som bodde där. I hjärtat var han alltid en kyrkans son; hela hans liv bars av den kristna tron.
Formellt innehade han under flera år endast finansministerposten, men blev sedan även regeringschef. Det är dock klart att han redan snart efter sitt tillträde 1927 blev regeringens oomtvistade ledare.
Skall man försöka sammanfatta det som karakteriserade Salazars reformer måste man först och främst nämna strävan mot inget mindre än en andlig livsförnyelse: en historisk och kristligt-etisk resning. Poulsen identifierar salazarpolitikens mycket nära släktskap med de rundskrivelser i sociala frågor som har utgått från påvar som Leo XIII, Pius X och Pius XI: ”For første Gang har nu en Mand […] prøvet at føre […] de pavelige Teorier ud i Praksis. Og Forsøget er lykkedes langt over Forventning. Disse Teorier har vist sig være i Pagt med Livet selv.”
Salazar hänvisade ofta till folkets stora förflutna då den gemensamma tron och de stora uppgifter som följde i upptäcktsfärdernas kölvatten, sammansvetsade folket till en enhet och gjorde det aktivt och starkt. Alla portugiser skulle nu åter samlas för fäderneslandets väl. Med hänvisningen till det förflutna lyckades Salazar ge det samtida nybygget ett starkt fundament.
Salazars övergripande idé var korporatismen. Där i det gamla samhället folket hade delats upp i mot varandra stående intressegrupper ville den korporativa vägen förena alla folklager i ett broderligt samarbete genom att alla inom samma verksamhetsområde, den fattigaste såväl som den rikaste, fördes samman och delade med- och motgångar.
André C. Jensen framhöll i sin artikel – likt nysvenskarna, vilket vi skall se längre fram – vad denna utveckling i själva verket betydde. Den diktatur som marskalk da Costa av nöden tvangs att införa 1926 hade successivt genom Salazars korporativa reformer utvecklats till ”et Folkestyre bygget paa den nye Stats specielle Ideologi”.
Kritiken mot enväldet hade i 1800-talets Portugal koncentrerats kring två tendenser, dels det Jensen kallar den medeltida, nationalistiska teorin karakteriserad av en starkt utbyggd lokal självstyrelse genom byråd och gillen, dels den liberala statsidén byggd på de revolutionära principer som formades i Frankrike 1789. Den senare linjen tog hem spelet 1910. När man 1926 bröt sig loss från denna, fann man i stället en framtid i Salazars omgestaltande av den gamla organiska statstanken i den moderna korporativa staten. Mellan socialism och kapitalism sökte man sig en egen, en tredje, väg.
Ett sätt att vidare belysa Salazars linje kan vara att jämföra den med den nysvenska samhällsvisionen. Här förelåg tvivelsutan stora likheter. Den djupa andliga grunden i det portugisiska bygget har nysvenskheten sökt uttrycka med begreppen kulturförnyelse och ny humanism. Detta är den grund som allt annat måste bygga på. Salazars Portugal förkroppsligade även det nysvenskarna benämner samnationalism: en sund fosterlandskärlek, fri från rashögfärd och chauvinism, som strävar till mellanfolkligt samförstånd i tjänst åt den mänskliga kulturen.
Men det var väl korporatismen som till sist satte Portugal i samband med den lilla Malmöbaserade organisationen.
Gång på gång hade Salazar betonat att det korporativa systemet i Portugal inte hade funnit sin slutgiltiga form. Man prövade sig fram och sökte tillämpa det som visade sig ge de bästa resultaten. Man var öppen för kritik och nya idéer.
I denna anda tog Portugal år 1960 kontakt med Nysvenska Rörelsen. Man önskade initiera en ideologisk diskussion om korporatismen, ett ventilerande av gemensamma problem. En tid senare anlände så till Malmö dr João Manuel Cortez Pinto, det portugisiska korporationsministeriets delegat i Coimbra. Han var sitt lands främste korporative ideolog med flera stora arbeten i ämnet bakom sig. Han karakteriserade den dittillsvarande portugisiska korporatismen som en föreningskorporatism. Den hade vuxit fram genom fria initiativ. Regeringen hade blott lagfäst ramarna för intresseorganisationernas verksamhet. Sedan hade de själva bestämt reglerna för sitt inre arbete och sina inbördes relationer. Det var i början av 30-talet som man hade börjat bygga upp dessa organisationer. Det hade börjat med lokala och provinsiella sammanslutningar. Därefter grundades riksomfattande federationer i de olika branscherna, och först i mitten av 50-talet hade man varit redo att sammanföra arbetar- och arbetsgivarorganisationer branschvis i korporationer. Cortez Pinto framhöll, att man hade tagit så lång tid på sig för att vänja folk vid denna typ av arbete. Korporatismen förutsätter ökad folkbildning, och det är typiskt, att den dåvarande korporationsministern, Veiga de Macedo, förut hade varit statssekreterare i undervisningsministeriet, där han planlagt en rad skolreformer.
Genom att korporationerna var fritt vuxna organisationer, kunde de bli ett uttryck för folklig självstyrelse. De kunde steg för steg överta befogenheter, som överallt i världen handhades av den statliga förvaltningen.
Denna frihetliga målsättning illustrerar bäst hur lik andan var i den portugisiska och den nysvenska korporatismen. Per Engdahl framhöll också, att trots de stora olikheterna i sociala och ekonomiska förutsättningar, var likheten i det korporativa tänkandet slående. Cortez Pinto ansåg sitt besök hos nysvenskarna ha varit mycket fruktbart, och menade, att man i Sverige hade hunnit mycket längre i det ideologiska utvecklingsarbetet.
Skall man förenklat sammanfatta korporatismen i samhällsformens tre huvudområden kan man tala om det korporativa företaget, korporationerna samt den korporativa staten. Nysvenskhetens mest originella bidrag till den internationella korporativa diskussionen har väl rört det förstnämnda området. Alla företagstyper borde förvisso anpassas till en korporativ ordning, men den mest genomgripande förändringen gällde främst de mellanstora företagen. Här föreslog man en omvandling till självägande företag, genom den s.k. korporativa företagsreformen. Enligt den nysvenska skissen till korporatismens genomförande är detta den första etappen, korporationerna den andra, och staten den tredje. I Portugal hade man börjat från andra hållet. En korporativ kammare, och därefter korporationer för de olika verksamhetsområdena, med representanter för såväl arbete som företagsamhet och kapital. Några större reformer beträffande företagsstrukturen hann man emellertid mig veterligen inte med, innan det sattes definitiv punkt för det korporativa försöket genom statskuppen 1974.
Man hade dock tagit intryck av den lilla korporativa bastionen i norr. I vinternumret samma år av korporationsministeriets officiella kvartalsskrift anmäldes Per Engdahls Korporatismen (1958), bl.a. med påståendet att den svenska formen av korporatism kanske dock till sist är framtidsmodellen.
Det var naturligtvis inte endast de konkreta korporativa idéerna som väckte portugisernas respekt. Det gällde även den nysvenska synen på familjen som samhällets grundpelare. En oförytterlig del av Salazars tänkande var hemmet som grundcellen i ett folks liv. Varje hem bör därför vara ett fritt och självständigt område, där familjen tar ett stort eget ansvar. Staten skall så litet som möjligt blanda sig i dess inre förhållanden.
Karakteristiskt för Salazar var avfärdande av såväl individualism som kollektivism, vilka så ofta i sin ensidighet lett samhällen till fördärv. Han uppsatte i stället som ledstjärna – precis som nysvenskarna – det fruktbara samspelet mellan personlighet och gemenskap, där den sista alltså tog sig uttryck i såväl nationell solidaritet (nationalism) som mänsklig (det mellanfolkliga samspelet). Sammantaget samnationalism.
Det sistnämnda var verkligen en aktuell fråga för Portugal, som ju var hårt ansatt i västvärlden av kommunistinspirerad propaganda mot Portugals kolonier i Afrika. Beskyllningarna om utsugande kolonialism eller imperialism tillbakavisades bestämt. Lissabon hade härvidlag nogsamt noterat hur Portugals kamp för den västerländska kulturen gentemot den kommunistiska infiltrationen i Angola hade mötts med sympati och beundran i den nysvenska kretsen.
Ytterligare en tydlig illustration till den värdegemenskap man kände med nysvenskarna gavs 1961 när Per Engdahl erhöll en inbjudan från den portugisiske korporationsministern Gonsalvez de Proença om att deltaga vid den första stora kongressen i Lissabon om korporatism och social omvårdnad. Den ägde rum den 20-23 september och samlade omkring 500 deltagare: representanter för olika ministerier, ledande universitetsmän, representanter för de åtta korporationerna, för de sociala myndigheterna och organisationerna, för olika kyrkliga sammanslutningar och institutioner, för näringslivets olika grenar, för det fackliga arbetet, osv. Endast två utländska gäster hade inbjudits. Det måste alltså ha varit tanke och tyngd bakom valet av Per Engdahl. Den andre utländske gästen var en av den portugisiska korporatismens stora inspiratörer, professorn i rättshistoria vid Louvain-universitetet utanför Bryssel, Emil Lousse, känd bl.a. för sina studier över korporatismens historia. (Per Engdahl berättar för övrigt i sina menoarer om när han hörde ett mycket givande föredrag av Lousse om församlingar och organisationer under medeltiden: ”Han talade i ett dominikanerkloster i Bryssel. Både sammanslutningar och representativa församlingar betraktades under medeltiden som instrument för den gudomliga viljan. De hade en given uppgift i Guds plan för världen. Denna uppgift symboliserades av deras skyddspatroner. Lousse menade, att det moderna organisationsväsendet borde knyta an till denna tradition. Organisationerna skulle inte bara, inte ens i första hand vara materiella intresseorganisationer. De skulle vara ett uttryck för sina medlemmars gemensamma uppgift i samhällets helhetsarbete. De skulle vara instrument för samverkan i stället för söndring.” Den lousseska ståndpunkten känner vi igen från nysvenska redogörelser.)
Per Engdahl berättar vidare i sina memoarer:
”Tyvärr hade jag inte lyckats slå i mig portugisiska. När man inte kan språket, kommer man bara i kontakt med folk, som talar främmande språk men inte med folket självt. Men jag hade under kongressen alltid folk med mig, som viskade på franska. Först tredje dagen började jag någorlunda kunna följa replikskiftet.”
I Vägen Framåt (1961, nr 10), får vi veta att Per Engdahls förväntningar då inte blev svikna. Kongressen erbjöd mycket stimulerande föredrag och diskussioner. Anmärkningsvärd var den fria tonen. Redan vid kongressens högtidliga öppnande märktes tydligt den socialt framåtsyftande målsättningen. Den framgick av såväl korporationsministerns eget anförande som av det tal, som hölls av kongressens generalsekreterare Saragge Leal. Utvecklingen i västerlandet leder till en allt stramare etatism, som gör medborgarna totalberoende av staten, menade man. Korporatismen vill överlämna en rad av statens uppgifter till de självstyrande korporationerna. Man höll t.ex. som bäst på att genomföra en decentralisering av socialpolitiken från staten till korporationerna. Den korporativa självstyrelsen spelade en stor roll även i diskussionerna. Det visade sig, att korporatismen för Portugal betydde två historiska steg i ett. Korporatismen fyllde nämligen där samma roll som hos oss tidigare demokratiseringsprocessen. Man kunde helt enkelt hoppa över demokratin. Genom korporationerna fick de breda folklagren möjlighet att rycka fram till meddelaktighet i offentliga värv. Korporatismen innebar den portugisiska arbetarklassens slutgiltiga emancipation. Per Engdahl berättar:
”Demokratin talar visserligen om förtroendevalda, men genom att folkrepresentanterna sållas fram via byråkratiska apparater i stora massorganisationer blir det automatiskt en klyfta mellan väljarna och de valda. De små enheterna i den korporativa samhällstypen ger de vanliga människorna en helt annan möjlighet att vara med. Kommunikationerna nedifrån och upp och uppifrån och ner är betydligt smidigare och naturligare i ett korporativt än i ett parlamentariskt samhälle. Allt detta kunde man öppet samtala om i Lissabon.”
Per Engdahl upptäckte också snart, att det fanns tre huvudströmningar företrädda på kongressen. Enligt den första linjen, den etatistiska, skulle korporationerna främst tjäna som redskap för staten. Denna uppfattning hade rätt få anhängare. Den fanns mest bland äldre ämbetsmän med liberal uppfostran, folk som alltså inte var etatister till sin allmänsyn, men som fruktade de nya krafter, som skulle välla fram i korporationerna. Det rörde sig helt enkelt om den gamla överklassen.
Den andra linjen, som vi kan kalla den anarkiska, ville driva den korporativa självstyrelsen så långt, att staten inte fick någonting att säga till om. Det var de extrema klerikalerna som företrädde denna riktning. Dess inställning skulle betydda en överdriven sammanblandning av kyrkans och (den katolska) statens roller, och där betydelsen av den senares uppgifter klart underskattades.
Den tredje linjen, den verkligt korporativa, var emellertid huvudlinjen. Den var den starkast företrädda, och därtill Salazars personliga linje. Den hade utformats av den tidigare nämnde Cortez Pinto. Den tryckte starkt på självstyrelsen, men ville samtidigt betona nödvändigheten av en statsmakt, som kunde koordinera grupperna och svara för rättssäkerheten. Rättsstatens betydelse i ett korporativt samhälle framhölls kraftigt.
Det bör förtydligas, i anledning av vad som ovan sagts om den andra linjen, att långt ifrån alla de kyrkomän som fanns representerade på kongressen, sympatiserade med klerikalerna. Det fanns en rad av dem inom den tredje linjen (t.ex. professorn Fader Ernaldo Diaz, som också ställde upp som den blinde Engdahls ledsagare under hela kongressen). De betecknade attackerna mot staten som ett uttryck för maktlystnad, vilken intet hade med kristendom att skaffa. Korporatismen sågs som ett försök att i modern verklighet omsätta den kristna moralen och de kristna livsvärdena.
Av det faktum att nysvenskarna blev kontaktade av portugiserna, då de önskade se hur de svenska idéerna kunde stimulera deras eget tänkande, bör man inte dra slutsatsen att nysvenskarna icke skulle ha något nytt att hämta hos det portugisiska exemplet. När två befryndade rörelser möts i diskussion är det nog mer rättvist att tala om ett utbyte.
Karakteristisk för den portugisiska korporatismen var det tydliga framhållandet av den lilla enheten, eller decentraliseringen, betoningen av det privata initiativets avgörande roll, tankar kring den sociala lönen, viljan att balansera korporationerna med representation för olika kulturella samhällsyttringar, samt rörelsen mot den korporativa autonomin under en stark stat. Allt detta finner vi förvisso även i det nysvenska tänkandet, men det så tydliga framhållandet av dessa aspekter hos portugiserna har säkerligen verkat som en påminnelse när de i den nysvenska diskussionen då och då glidit litet i bakgrunden.
En annan skillnad, men där det också är fråga om grad och inte art, är den portugisiska korporatismens tydligt synliga förankring i de påvliga encyklikornas sociala lära. Det var så den hade fötts och det var så den förverkligades på initiativ av den djupt troende Salazar med det portugisiska folkets gillande. Per Engdahl har framhållit korporatismens rötter på detta håll. Men länken till det kristna har trots allt varit svagare i Sverige. Detta så att Per Engdahl beklagade, att den tidigare nämnda tredje linjens kyrkomän i Portugal var något som vi hade brist på i Sverige, och som vi sannerligen var i behov av. Kopplingen mellan kristendom och korporatism måste framhållas.
Det är också min egen övertygelse att det endast är genom att låta den kristna tron genomsyra, och komma till levande uttryck i, det korporativa tänkandet som det kan komma till sin rätt och inge människor verklig geist att kämpa för idén.
När Per Engdahl menar att det är mer än en fras när man kallar Salazar för korporatismens Henrik Sjöfararen, kan man lika gärna i sammanhanget hänvisa till 1500-talsnamnet Luís Vaz de Camões, nationalskalden. Ty skall en portugisisk författare nämnas i samma andetag som man säger Salazar, blir det väl han. De är visserligen avsevärt skilda åt i tid, men i sin patriotism och i sina hänvisningar till Portugals stora minnen uppvisar de onekligen likheter. Andra paralleller är att de båda kom från en lågadlig, men fattig bakgrund, och att de bedrev lärda studier i Coimbra, vilka skulle komma att starkt prägla deras senare verksamhet. Camões’ svenske levnadstecknare, professor Johan Vising, beskriver honom som en ädel karaktär med en glödande fosterlandskärlek, ett oförväget mod och ett känsligt hjärta. Hans omätliga betydelse för den portugisiska nationalkänslan, för Portugals nationella liv, för dess litteratur och språk, framhålls. Nationaleposet Lusiaderna, utgivet på svenska av Nils Lovén 1839, har sin titel av ett poetiskt och högtidligt namn för portugiserna och går tillbaka på en mytisk kung, Luso, som skulle ha levt omkring år tusen före Kristus. Verket består av tio sånger om Portugals historia, framställd i ett romantiskt skimmer, och framför allt om historien om Vasco Da Gamas första indiska resa. Camões hade som förebild för upplägget Vergilius, vilket märks inte minst i den första sångens öppnande: ”Om stora bragder, om de hjältars ära, | som ut från Lusitaniens kuster gått | på skepp, dem obefarna böljor bära”. Sjunde sången inleds med en hyllning till Portugals folk, för att det sprider kristendomen:
”Av dig, mitt folk, skall minnet jag bevara, | av dig, hur litet du i världen är, | ej blott i världen, men i denna skara, | som styrs av himlen och är himlen kär. | Dig ingen guldtörst, ingen hotfull fara | förhindrat att kämpa otron här; | din kamp blott visat, att din tro är stor | på helga jungfrun, som i himlen bor.
”I lusitaner, väl till antal ringa ― | men modet antalet ej aktar på ― | I vågen själva livets offer bringa, | att evigt liv åt andra vinnas må. | Så edert mod kan ödets lag betvinga, | och föga gäller, att I ären få. | Ej något folk för Kristus’ sak gjort mer, | ty Gud åt ödmjukheten framgång ger.”
Om de sista orden nu var karakteristiska för Camões portugiser blev de åtminstone reinkarnerade i Salazars ödmjuka gestalt. Få av 1900-talets statsmän har väl för Kristus sak gjort mer.
Och när Camões i tredje sången skriver om svenskar från ”Skandiens ö, som man för segrar prisar” blir det en tidig, intressant portugisisk-svensk koppling. Utan tvivel en av de mer intressanta från modern tid – hoppas jag att en eller annan läsare vill hålla med om – är den jag nu sökt besjunga som ”Nyportugiserna och nysvenskarna”.
Lämna ett svar