En stensatt väg till hemmets dörr

En av våra stora diktare längtar i fem klassiska rader inte hem till människor; han längtar marken, han längtar stenarna där barn han lekt. Det där kan te sig asocialt, apart, Alienus. Även om han har beskrivit sin barndom som allena, förde han ”som liten slarv” inte eremittillvaro i ödemansland; det fanns allt omsorgsfulla varelser i skaldens omgivning alltsedan han på hemmets mark slog upp sårskorpor på knäna efter att ha fallit från de stenblock han äventyrligt besteg.

Men låt oss förstå skalden rätt. Utöver att med sin formulering vilja pika sin far och möjligtvis fler, menade han något med sina ord. Säkert saknade han – i här opreciserad grad – familj och vänner, sitt folk i allmänhet. Men han ville med överdriftens kategoriska imperativ slå fast den primitiva, den primära kraften i exilmänniskans hemlängtan: de psykologiska banden till den fysiska uppväxtmiljön. Vi påminns därmed i nästa led också om de paradoxala egenskaperna hos patriotismen som sådan. Den har sin utblomning i det gemensamt nationella men sin rot i det personligt individuella. Den är andlig, men upplevs innerligast när den manifesteras i det konkreta, handfasta.

Hemlängtans liksom patriotismens djupdimension, deras yttersta startpunkt, ligger i själens alienation i denna värld. Vi söker mer eller mindre medvetet efter vårt eviga hemland. Barndomshemmet, hembygden, det jordliga hemlandet blir delar av en övningsplan. Vår lekamen hör i hög grad till denna värld: vi upplever vårt varande genom det kroppsliga, och uttrycker gärna på motsvarande vis det innerligt mänskliga – vårt andliga liv – i det fysiska. Vi ger det materiella immatriella laddningar.

Jag har för egen del haft utmärkt möjlighet att pröva kraften i skaldens ord. Jag har varit utlandssvensk i ett antal år nu. Jag har ofta spontant i tankarna återvänt till dessa rader, där hemlängtan med utmanande språkbehandling förtätas på ett sätt som den väl varken tidigare eller senare har gjorts i svensk vitterhet. Jag har i botten av min själ erfarit dem. Jag längtar marken. Jag längtar stenarna.

En kvinnlig kollega skrev en gång tacksamt om den ”jordbundna, skogdoftande hembygdskänsla” som hon förnummit i skaldens första diktverk. Han själv har konstaterat att den som liten slarv – för att nu återvända till det uttrycket – lyss till skogens dån, får annat arv än den, som föddes vid en gata.

Jag har fötts vid en gata. Jag älskar Sveriges fria landsbygd och landskap. Men den mark jag först längtar, är den som hårdpackats på Malmö gator. Jag längtar flanera på stadens granit- eller gnejsgatstenar och lyfta blicken mot dess tegelstensfasader. Kanske ingen traditionellt besmyckad hembygdsromantik. Men jag går i god för att den är äkta. Jag vill fylla mina lungor med Malmö himmel. Skogsluften må vara avgjort mindre avgasbemängd. Men jag vill en stund andas där jag andades i barndomens lekar.

Det spelar ur denna aspekt ingen roll om staden förfaller i yttre eller inre mening. Den står alltid ljusblå för mig. Men min känsla är också lika mycket som skaldens jordbunden. Den geografiska koordinaten är fixerad på människosinnets outplånliga karta.

Visst har jag en släng av hemlängtanssjuka, nostalgi – för att nu låna en äldre tids medicinska diagnos. Fattas bara. Jag – nationellt sinnade mänska – har fysiskt slitits loss från hemmets mark likt en ört från sin groningsgrund. Ursäkta dramatiken. För samtidigt är det jag lider av en kontrollerbar kondition. Livet är ett äventyr och det har med en av sina oförutsedda rörelser fört mig utomlands. Jag har förlikt mig med det, och trivs ur många aspekter fint där jag sitter. När mina tankar likväl lättar ankar för hemfärd vittjar jag dem på ett vis, så att de inte förtär mig. Fosterlandet fyller mig – tack gode Gud – med styrka och stämning. Men jag vill vandra på de gamla gatorna. Får jag göra det om än för ett kort stycke tid, vet jag återställs mina vätskors sunda balans. Tidens hjul kommer givetvis genast därefter att jobba på jämviktens nya rubbande, och jag får väl därför helt enkelt hoppas på tillgängligheten till en i regelbundna intervaller uppbyggd rehabiliteringsplan. Till ett liv som en stackars flackande lärka eller stare, som sjunger glatt när tiden är mogen för att flyga norrut igen.

Av Den partiella flyttfågeln

Bli först med att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.