Av Den partiella flyttfågeln
Flyttfågeltematiken och detta om att födas på en gata – därtill på en Malmögata – borde naturligtvis nu föra våra tankar från Heidenstam till Gullberg. I Malmöpoetens tredje diktsamling, Andliga övningar (1932), mediterar vi över vår ”Fädernestad”:
”I vattnet rör sig fisken | och fågeln flyger i skogen. | På gatan är jag hemma, | med gatan är jag förtrogen. | Vid lyktsken, med uppvikt krage, | märkt av regn och damm, | stryker jag, en skugga, | längs husraden fram.
”Den som blev född vid en gata, | fångar man ej i hans lya. | Flyttfågelhjärtat glömmer | sitt gamla kvarter för nya. | O gator, ni ådror av sten, | där vårt rastlösa människoblod | böljar mellan vanmakt | och spelande mod!
”O världsmedborgarkänsla! | Jag söker de rätta orden | att prisa min värld, från gränden | där jag lekt i en bakgård på jorden, | till Vintergatan, stjärnornas | vita esplanad. | Överallt är samma | fädernestad.”
Den som föds vid en gata får alltså ett större flyttfågelhjärta än den mindre urbana medborgaren. Ja, till den grad att den förra drivs att söka världsmedborgarskap. Är det tanken? Vad substans den i så fall kan tänkas innehålla skall jag inte fördjupa mig i. Lika sympatisk som självklar är i alla fall insikten att mänskligheten är en och delar en jord. Den blå planeten är – till historiens ände – dess varaktiga stad. Dess fädernestad.
Men vi bör nu raskt reflektera över det faktum att poeten söker efter orden för att prisa världen från gränden där han lekt som barn. Nu sätts saken i perspektiv. Gullbergs hemstad Malmö erkänns som förutsättningen för delaktigheten i de större världarna. Den är utgångspunkten. För att nå B måste man starta från A. Vi förlorar greppet om mänskligheten – ja, kanske vår mänsklighet – om vi slopar regionalitet och nationalitet. För att uttrycka saken med Levertins visdom: ”världen först du fattar hemma, | kan den verkligt kalla din.” – Jag vill sammanfatta den verklighet jag ser, så här: den blå planeten är mänsklighetens fädernestad, men Malmö är Gullbergs.
När poeten i samma samling, i dikten ”Euripides på Salamis”, utropar ”Heder åt den som fördröjer sig milvis från fädernestaden” är han emellertid inne på ett annat tankespår. Det rör sig snarast om en hyllning av dem som kan frigöra sig från tidens och människornas grepp, från ”skvaller och hätska dispyter”, därmed ge oss nya infallsvinklar, klarare perspektiv på den ”tomt bullrande storm i ett vattenglas, vi kallar för verklighet.” Jag kan dock inte låta bli att för en stund rycka meningen loss ur dess sammanhang. Då kan ju jag som exilmänska ta den personligt och sola mig i äreglansen.
Nåväl. Tillbaka till viktigare saker. Vill man hitta en av de centralare linjerna i Gullbergs poesi och inställning blir det utmärkt om man börjar från början; vid den första dikten i den första diktsamlingen – med den i sammanhanget för övrigt symboliska titeln – I främmande stad (1927):
”Jag behöver mitt folk. Jag kräver min rätt. | Jag mobiliserar en ständig armé | att försvara det land, som ingen sett | och ingen skall se.”
Gullbergs rike är följaktligen icke av denna världen. Det är till Guds värld han vill höra. Vår värld är alltså djupare sett inte alls hans fädernestad utan en främmande stad. Men det betyder ingalunda att han glömt världen, lika litet sitt jordliga fädernesland. I sin sjunde diktsamling, Fem kornbröd och två fiskar (1942), säger han beredskapspoetiskt till potentiella, fientliga intränglingar: ”Kom inte hit från främlingskust, du som till denna strand har lust”. Ty då ”spelar vi en frihetssång om riket som blev vårt en gång, och aldrig, aldrig skall bli ditt”. Det är en folkvisa ”om en nordisk vår, som spirar ur den hemlandsmull vi gömts i för vår kärleks skull!” Han är beredd att mobilisera en armé även för Sverige, inte endast för det land som ingen sett.
När Gullberg i samma diktsamling åter diktar om en flyttfågel, nämligen i hans kända, vackra ”En näktergal i Malmö”, kommer jag till samma slutsats som vid Fädernestad-dikten. Gullberg säger: ”Jag mötte vänner i så många länder – men varför blev man ensam under skyn?” Det är i Malmö han finner sitt livs största sångare. Och åter söker han efter orden:
”Den störste sångaren på denna jorden | har kommit för att skingra våra kval. | Jag hör musiken och söker efter orden. | Sjung näktergal, min hemstads näktergal!”
Skalden är tydligen litet stolt över att sångfågeln är Malmös. Den må kvista iväg till Afrika eller Arabien under vintermånaderna, men den återvänder sedan hem likt en annan svensk solturist. Gullberg älskade som dikten ovan avslöjar att resa till olika platser på jorden och se, vad de hade att bjuda. Men Malmö var inte bara en utgångspunkt för honom. Fädernestaden blev också hans slutmål. Där föddes han, där vilar han nu.
Lämna ett svar