Ideologi

Publicerad den mars 10th, 2016 | av Redaktionen

0

Korporatism med Fulton John

Av Bo Solberg

Den nysvenska åskådningen har ofta beskrivits som en trepunktsideologi efter dess korporatism, samnationalism och nyhumanism. Letar vi i Nonkonforms anrika annaler hittar vi avhandlingar om samnationalism med såväl en Clive Staples (8 juli 2010) som en Dag Hjalmar (12 maj 2011) och om nyhumanism med en [Johan] Vitalis (6 mars 2014). Låt oss komplettera serien där vi kanske skulle ha börjat: med punkt nummer ett. Vi har betat av tvenne svenskar, endast en anglosaxare. För balansen provar vi en annan; Fulton John.

Låt vara att vårt underlag blir något ideologiskt skralt – men trots det väldigt intressant. Det har naturligtvis delvis att göra med vårt undersökningsobjekt i sig: en av Amerikas genom tiderna mest välkända kristna apologeter, den katolske biskopen, sedermera ärkebiskopen, sedermera venerabelförklarade Fulton J. Sheen. Hans Tv-framträdanden sågs under 50-talet av en stor del av den amerikanska apparatägande populationen, eller ungefär fyrtio miljoner tittare. Malde han verkligen på om något av större korporativt intresse?

Jodå. Och detta är kärnan av det intressanta: även om han inte var mångordig eller detaljerad så berörde det lilla han sade för ovanlighetens skull just det som är korporatismens absolut centrala område; själva ägandet och styrelsen av företagen. Detta är dess hjärtepunkt; etapp ett i byggandet av ett korporativt samhälle. Många personer som gör uttalanden i korporativ riktning talar alltsomoftast om ting som rör antingen branschorganisationerna eller staten. Det vill säga om etapp två och tre.

Och för Sheen, liksom för korporatismen, handlar intresset för företagens ägande och styrelse helt om viljan att uppnå en balans och ett samarbete mellan produktionsfaktorerna arbete, initiativ och kapital.

Sheens TV-tal finns transkriberade och ederade som essäsamlingar. I tredje volymen, Thinking Life Through (1956), levererar biskopen ”Lesson one in economics”. Efter att ha argumenterat för den privata äganderätten, lägger han till, att när man talar om ägande kan man omöjligt längre endast tala om individuellt ägande. De stora industriorganisationerna är en del av vår moderna verklighet, och vi önskar inte bort dem. Men frågan blir hur man bör tillämpa de grundläggande principerna för ägande på företag.

Biskop Sheen framhåller i det sammanhanget företagsamhetens ansvar för nationens bästa. Korporatismen betraktar på motsvarande vis varje företag som en del av det gemensamma nationella näringslivet och som en gemenskap buren av de tre produktionsfaktorerna arbete, kapital och initiativ i förening, i samverkan för det helas bästa. Mot en sådan bakgrund framstår det som orimligt att de som satsat kapital i företaget ensamma skall vara dess ägare. Äganderätten till ett företag borde i stället med fördel kunna förläggas till företaget självt. Gentemot kapitalismens privatägda och kommunismens statsägda företag föreslår korporatismen alltså det självägande företaget. Kapitalintressenterna – det må vara privata aktieägare eller stat och kommun – äger självfallet de pengar, som ställts till företagets förfogande, men alltså inte företaget som sådant. De utser halva styrelsen. Andra hälften utses av de anställda. Företagschefen blir styrelsens självskrivna ordförande; tungan på vågen. Hans efterträdare utses av styrelsen med kvalificerad majoritet. Detta för att ingen företagschef skall kunna utses, om den ena gruppens representanter samfällt säger nej. En företagsledare som inte har medarbetarnas eller investerarnas förtroende kan knappast vara en tillgång.

Principen om produktionsfaktorernas likavärde i det korporativa företaget medför att kapitalintressenterna har samma rätt till ränta på de pengar, de ställt till förfogande, som de anställda har till sin avtalsenliga lön. Skulle emellertid företagets vinst möjliggöra en utdelning på kapitalet utöver en normal ränta, måste de anställda liksom företagsledningen erhålla samma procentuella tillägg på sina löner som aktieägarna på sitt kapital. Den modell som här skisserats är alltså den som brukar kallas den korporativa företagsreformen.

Vilken reform föreslår nu Sheen? Han säger att eftersom ägandet i dag, som vi sagt, inte endast är personligt, utan till stor del industrialiserat, söker äganderättsprincipen beträffande företag en logisk tillämpning i någon form av samägande (co-ownership) mellan arbete och kapital, någons sorts gemensamt ägande med rättvis vinstfördelning och rättvist inflytande över företagets styrelse:

”This ownership would be distinct from stocks, which lead to no vital connection with the industry except the receipt of dividends. Those who own stocks are entitled to a return on their investment, but the workers, who help produce social wealth, are also entitled to further return besides their wages. [—] The worker does not give any cash but he gives something more; he gives his life. Not just this day’s work, and that day’s work, for which he receives a wage, but a sum of all the days, the rearing of his family, the beginning and the end of his physical existence. He is also entitled to some part of the wealth he helps to create, just as the stockholder […]. [L]ife is a greater investment than cash. That is why it is wrong to exclude either side, that is, the capitalist or the worker, from a share in the profits or management or ownership. Neither side is entitled to all the profits, or all the management or all the ownership.”

 Det är alltså tydligt, att Sheen med sin ansats till reformförslag syftar till ungefär detsamma som den korporativa företagsreformen: arbete och kapital skall ha samma rätt till ägande och styrelse. Han har, mig veterligen, inte använt orden självägande eller självstyrande. Ett par på nätet publicerade kritiska artiklar talar emellertid intressant nog om Sheens ”self-management proposal”, om hans ”self-managing enterprises”. Själv kanske han undvek ordet då han trodde att det kunde skapa föreställningen, att hans idéer skulle leda till en ny form av anonymt ägande – ett förhållande som han ju kritiserade hos kapitalismen och kommunismen. Hela idén med den korporativa företagsreformen är ju nu den motsatta: den vill göra samtliga de tre produktionsfaktorernas representanter djupt personligt delaktiga i, och ansvariga för, företaget. Om man talar om självägande eller samägande kanske i slutänden inte spelar så stor roll om de önskade effekterna blir de samma; som en delad företagsstyrelse mellan arbetare och kapitalintressenter och en likartad vinstutdelning utöver avtalslöner och kapitalräntor.

Den korporativa företagsreformen vill återställa det naturliga psykologiska förhållandet mellan ägare och egendom. Företagsledning, medarbetare och kapitalintressenter bildar en gemenskap med företaget som samfälld uppgift. Därmed återställer korporatismen den naturliga mänskliga grundvalen för samhällets gemensamma arbetsprocess. Den förverkligar solidaritetstanken redan i näringslivets minsta cell, företaget, men skapar samtidigt också nytt rum för den personliga företagsamheten – inte längre som ett redskap åt ensidiga kapitalintressen utan i organisk samverkan med hela den arbetsstyrka och den sparinsats som är varje modernt företags yttersta förutsättning.

Biskop Sheen menar att kortsynta aktieägare inte lär vara intresserade av en dylik reform, eftersom de tror att den skulle innebära en sänkning av deras aktieutdelning. Men de glömmer då den positiva effekt på företagets produktivitet som kan förväntas bli ett resultat av arbetarnas medinflytande. På samma sätt skulle kortsiktiga fackföreningsfunktionärer ogilla den, eftersom den minskar spänningen mellan arbete och kapital, och därmed deras egen maktroll. Men arbetarna själva har all anledning att direkt gilla företagsreformen eftersom den ger dem möjlighet att arbeta inte för någon, utan med någon.

En av fördelarna med reformen kring vilken Sheen uppehåller sig ganska mycket, är den klassiska distributistiska synpunkten om spridandet av det privata ägandet till så många händer som möjligt. Det finns en klar koppling mellan ägandekoncentration och översittarvälde. Väl fördelad egendom betyder ett fritt samhälle. Detta blir en parallell till korporatismens varning för den pågående utvecklingen mot ett nytt överklasstyre, och för sin självbild såsom det nästa, det utvecklingslogiska, steget mot det fria samhället.

Biskop Sheen föreslår sin reform för större industriella organisationer. På motsvarande vis är den korporativa företagsreformen inte avsedd för småföretag – eller för den delen för exempelvis extremt kapitalintensiva företag och allmänföretag. Modellen skulle inte vara ändamålsenlig för dessa typer, utan här har i stället diskuterats andra sätt på vilka man skulle kunna bringa dem i samklang med ett korporativt samhälle.

I volym fyra av TV-talen, Life Is Worth Living (1957), i ”Is Capital Always Right? – Is Labour Always Right?” återkommer Sheen till ämnet om organiserat samarbete mellan arbete, företagsamhet och kapital, och i den andra volymens (1955) ”Liberal or Reactionary” avfärdas det skadliga antagonistförhållandet mellan ”höger” och ”vänster” – i parallell med det mellan kapital och arbete:

 ”Mules and jackasses have the choice only of going to the right or to the left; man has the higher alternative of going up or down, and that depends upon the way he uses his reason.”

Korporatister kan kanske härvid också få tänka på triangelsymbolen där en förnuftig samhällsidé, som korporatismen, lyfter sig över höger-vänsterlinjen, uppåt mot den geometriska figurens spets. Tänker man sig sedan en dubbeltriangel, en diamantformad fyrhörning med en mittlinje, skulle bottenspetsen, nedåtrörelsen, alltså bli den teknokratiska diktaturen.

Det är avslutningsvis intressant att biskop Sheen framlade sitt tankeutkast under 50-talet, en tid som ju med inte så stort avstånd sammanfaller med den moderna korporatismens utvecklingsskede.

Det är nu självklart att denna utläggning lika lite handlar om att utnämna Fulton Sheen till en slags kryptonysvensk, som ville jag brännmärka C. S. Lewis, Dag Hammarskjöld eller Vitalis Norström med en dylik stämpel. Men visst är det från vår utsiktspunkt av intresse att notera, när människor på skilda håll uttrycker tankar som är besläktade med egna ideologiska grundvärden och förslag. Det blir att se nysvenskheten med en utanförståendes förstående ögon.

Men låt denna epistel få ett postskriptum. Ty nu säger säkert någon: jo, men vore det inte mer utvecklande för er, att jämföra värderingar och tankar med någon, som inte återspeglar er självbild, med någon som utmanar era argument? Motfråga: är nysvensken i dag mest lik klassens poppisunge eller den som få leker med? Om hon som den senare ständigt måste värja sig mot påhopp är det väl inte så konstigt om hon också finner det gott att höra ett förstående ord. Och den upplyftande sanningen är ju, att det faktiskt finns åtskilliga förnuftiga och balanserade tänkare och kändisar på skilda håll och i skilda tider i vilka en nysvensk kan igenkänna någon hon delar åtminstone en del av sina värderingar och intressen med – igenkänna en vän.

Tags: , , ,


Om frfattaren



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen ↑