Kultur

Publicerad den maj 8th, 2016 | av Redaktionen

0

Någon bortom bergen

Av Bo Solberg

Mor slog just en pling. Hon hade varit i Ludvika ett par dagar och bland annat besökt Dan Andersson-museet och hört en trubadur sjunga dikter av denne ortens store skald. Rörd hade hon lyssnat till de folkkära orden ”Det är något bortom bergen”.

Genast vällde då ur min arma skalle fram några ord ur en Per Engdahl-dikt från 1973: ”Vi är alltid hitom bergen. [—] Det finns alltid ett bortom.”

Jag menar inte att Per Engdahls versifikation är direktinspirerad av ”Omkring Tiggaren från Luossa”. Men jag drar gärna parallellen; Per Engdahl har använt uttrycket ”bortom bergen” mer än en gång. Han gör sig exempelvis – i en dikt från 1939 – till tolk för en ”drömd utopi bortom bergen”. Och så vidare.

Men detta är bara min ingång. Det viktiga i sammanhanget är naturligtvis att själva andan och tankegången i Dan Anderssons dikt – att det finns något gudomligt bakom allting, bortom allting – återklingar klart i Per Engdahls poesi. Inte minst i den sista dikten i hans sista bok (Gnistor av en eld, 1993):

”Det finns bakom allting ett något, | som har en förunderlig kraft. | Vi har mött den i dröm och i aning, | den djupaste aning vi haft.”

Det blir nu intressant att notera att Per Engdahl – i sina memoarer – framhåller den för tidigt bortgångne Dan Andersson inte endast som den svenska arbetardiktens främste, utan något mer: ”Tre gestalter har för mig kommit att stå som den svenska diktkonstens i alla tider högsta punkt: Fröding, Karlfeldt och Dan Andersson.” Det är ju ett ganska fint omdöme, får man säga. Medan Fröding är den ”halvt tjusiga, halvt vemodiga värmländska herrgårdsromantiken”, Karlfeldt ”det solida och jordnära Dala-Sverige” blir Dan Andersson ”den tigande, drömmande, skogsmörka ödemarken”.

Ja, Dan Andersson är naturligtvis en stor poet: hans diktkonst är originell och stämningsfull. Han förmår måla färgrika – om än samtidigt ganska mörka – bilder av de ofta socialt utslagna människor bland vilka han levde och att starkt levandegöra det finnmarkslandskap i vilket han rörde sig. Och de tu vävs ihop efter särpräglat mönster. Man träffas av hans bilder, men blir dock i Kolvaktarens visor (1915) stundom aningen mätt på armod, livsleda, längtan efter gravens evighetssömn, mörker. Han ville visserligen själv helst bli kallad just mörkrets – och hemlöshetens – poet. När man läser Dan Andersson hoppas man ändå samtidigt hela tiden på mer ljus. Man får nämligen ständigt just nog med anledning att nära ett sådant spes. En av de saker som fängslar mest med Dan Anderssons lyrik är ju just hans brottning med de religiösa livsfrågorna. Han längtar efter att hamna i rätt förhållande till Herren, men är ofta misströstande, sökande, trevande. Sonen har fått i arv rätt mycket av sin fars odogmatiska kristendom. Han förefaller därefter ha svängt upp dörren än mer: han står stundom gnosticismen nära och dricker inspiration ur vediska skrifter och dylika källsprång.

När man alltså hos den debuterande Dan Andersson längtar efter att få möta fler utav ljuset upplyfta diktkaraktärer, mer utav hopp om en hinsides lyftning mot detta ljus, då – där håller jag med min mor – mottas en dikt som den som inleder uppföljaren Svarta Ballader (1917), dvs. ”Omkring tiggaren från Luossa” som en rörande befrielse. Där anas ljuset starkt. Det gudomliga är helt nära, långt borta, allestädes:

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, |det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt. | Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder: | Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!”

Hör Andersson änglakören? Det klingar till och med – i alla fall i mitt öra – marianskt i följande strof: ”Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min | moder, | mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.” Låt vara att tiggaren kan ha tänkt på sin biologiska mor.

Det finns emellertid även en mörkare sida av Dan Anderssons Gudsbrottning; säkerligen tillkommen i stunder av mer pessimistiska grubblerier, i ögonblick då syndaren upplever sin Skapare alltför hotande och vred. Då kan man tycka att han klär ganska bra i ett par ord ur en Ferlin-dikt: ”Som en mila var hans hjärta, | som ett mörker var hans själ”. Dan Andersson slits mellan hopp och förtvivlan:

”Vem är du i vita kläder?… | å – nu vet jag, det är du som | botar synd och bor i kyrkor – | gå ifrån mig – Nasaré! | Tag ej mig till livets rike! | Jag är sjuk och spetälskäten, | ända in i iskallt hjärta | multna mina svarta sår! | Man skall kasta mig i mörkret, | man skall frukta mina ögon, | man skall ropa oren! Oren! | framför mig varhelst jag går. | Har du rum i himlen höga | för ett barn av onda nätter, | rus och rosensmyckad trolldom – | har du livets bröd och vin? | Är du Gud och dock min broder, | mänska och ändå barmhärtig – | har du kraft ännu att driva | djävlarna ur än ett svin?”

Ja, djävlarna eller djävulen figurerar nästan lika ofta som Gud i dikterna. ”Jag har svurit mig åt satan vid psalmbok och kniv”, heter det på ett ställe. ”Jag har sålt mitt arv åt satan”, heter det på ett annat. Och man gissar att han i vissa av dessa fall talar i alla fall delvis självbiografiskt. Man bör i sammanhanget också nämna det fruktansvärda ansvar han tar på sig, när han väljer att bland sina Baudelaire-översättningar även ta sig an den ondaste blomman ur den perversa diktboken Les Fleurs du mal (1857), ”Les Litanies de Satan”.

Vi behöver lyckligtvis inte stanna kvar i det anderssonska mörkret. Har jag ovan citerat Per Engdahls sista dikt, vänder jag mig nu gärna till Dan Anderssons. Under sitt sista levnadsår, 1920, summerar författaren sitt verk på följande vis: ”O, Herre, förlåt mig den synd jag gjort | med min tunga och de skälvande händer.” Ja, redan i ”Purgatorium” (1917) erkänner han: ”Jag handlat hårt, mitt fel var svårt, och jag kallades hopplös bov, och av hatets köld min själ sögs ut, som en spindels sprittande rov”. Han möter Ondskan:

”Och en röst av en man från ett okänt land | kom till mig i vindens vin, | och jag såg hans blick och den var så hård, | och så bittert ond som min. | Och ansiktet var som mitt ansikte var | på min gärnings förbannade dag, | och jag visste då att kött av hans kött och ben av hans ben var jag.”

Han drömmer om reningens vita eld och går att bikta sin ”innersta synd | i natt vid korsets fot”:

”Och korsets herre regerade där | med sin vithets lågande hand, | hans klädnad lyste var syndare väg | i sol över paradisstrand. |Och min mördardräkt för en vårens fläkt | i trasor revs och föll ned, | och konungen lyfte sin härlighets hand | och sade stilla: bed! | Och jag bad och såg upp mot en värld av ljus |med ögon utan skuld, | och en eldslåga ren genom rymden ven, | och jag brann i en sky av guld. | Och en grav blev grävd på en blommande äng, | åt min aska byggdes ett hus, | och min kropp brann ut och jag vart fri, | och försvann i ett hav av ljus.”

Ja, i hans sista diktbok och i hans efterlämnade material finner vi öppningar och ljuskällor. Det är som om hans ”eget mörka hjärta” börjar ”lysa av glädje” när han förbereder sig för evigheten – som om han anade att han skulle dö ung. Ta dikten ”Nu mörknar min väg”, också den från dödsåret 1920:

”Nu mörknar min väg och mitt dagsverk är gjort, | mitt hjärta är trött, min säd har jag sått. | Som en tiggare står jag, o Gud, vid din port, | och blodrosor växa på stigen jag gått.”

I en annan dikt heter det:

”Jag ska gå genom tysta skyar, | genom hav av stjärnors ljus, | och vandra i vita nätter | tills jag funnit min faders hus. | Jag ska klappa sakta på porten | där ingen mer går ut, | och jag ska sjunga av glädje | som jag aldrig sjöng förut.”

Med underlag i Dan Anderssons senare poesi vill man få tro att denne begåvade, bevingade poet lyckades fullfölja sin vandring hem till sångens högsta land – där någonstans bortom bergen.

 

Tags: ,


Om frfattaren



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen ↑