Kultur

Publicerad den april 20th, 2017 | av Redaktionen

0

En solskensbön

Av Bo Solberg

Jag sjöng nyss som vanligt Zacharias Topelius dikt Sof, du lilla vide ung för mina barn efter att de hade krupit till kojs för natten. Passande, för än så är det ju vintrigt i delar av vårt land. Men mina små stackare har med få undantag fått utstå dylik sångarövning varenda (kultur)skymning sedan de föddes. Faktum är likväl; skulle jag då eller då förglömma mig, ja, då ber de mig om saken. Sången har traderats så regelbundet – och med sådan inlevelse! – att den i ordets verkliga mening blivit tradition. För dem och för mig; men mer än så. Min mor gnolade den ständigt för mig när jag var påg. Hennes mor i sin tur för henne. Har den lilla videblomman varit en del av aftonron i vår släkt i endast ytterligare ett led – och det håller jag inte för otroligt – ja, då har vi ju faktiskt kommit till det ställe, där Alice Tegnér gjorde denna Topeliusdikt poppis med sin fina tonsättning från 1895. Jag är glad att jag lyckats tradidi quod et accepi. Men det bästa av allt är tanken på hur mina barn troligtvis också de instinktivt kommer att vilja sjunga dikten för de sina, skulle de bli familjefäder och mödrar. Det slog mig alltså just hur denna videvisa för vår familj blivit en liten bild av levande kultur; en liten illustration belysande dynamiken i de större världarna av nationell och mänsklig kulturtradition.

Men man kan också med all rätt säga förutsättningen för dessa världar: familjen är en kraftfull sociokulturell enhet, den första och den minsta i samhället. Den är följaktligen underblåsaren av all kulturutveckling och allt traditionsbevarande. Det är därför familjen står under en sådan våldsam attack idag.

Topelius publicerade dikten 1869 som en del av en liten pjäs för barn. Han avsåg emellertid inte att den skulle utageras av en teaterensemble på dramatikens tiljor. Den skulle snarare omhuldas i hemmet och lekas av barnen själva i trädgård eller kammare.

Den första versen är melankolisk (musiken förstärker denna känsla). Det är vinter. Det är långt till vår. Allt levande må sova: övervintra, överleva att se bättre tider. I den andra versen värms Vide, ty nu vet hon att Solskens öga ser på henne. Hon emotser tiden då skogens stig åter står grön och blommorna flaggar. Men hon är inte där. Hon behöver be till Solsken om att Hans famn skall vagga henne och göra henne åter grön.

Tillåter vi oss i dag läsa denna dikt som en metafor för tillståndet i vår kultur, inser vi att det är vinter. Det är en farligt kall och mörk tid för folken. Men visan blir nu naturligtvis själv farlig om vi den så tolkar, att allt vi nu har att göra är att slumra in och invänta ljusare tider.  Ty vi ska sannerligen  inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart. Självfallet måste vi sätta en god offervilja i handling om vi en gång vill kunna lämna eländet bakom oss. Göra det som står oss till buds. Men vi måste också vara realister nog att inse att det inte är människan som kan leda utvecklingen fram till målet – lika litet som Vide. Det är Solsken. I andra versen inser vi detta och vi ber till denna makt vars öga vi känner är över oss, och till vars famn vi med hela vårt vinterväsens starka sommarlängtan trår.

Tags: , ,


Om frfattaren



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen ↑