Kultur

Publicerad den april 24th, 2017 | av Redaktionen

0

Lyssnen, älsken, lären, sjungen

Av Bo Solberg

En yngling banade sig flera gånger väg, till fots eller på cykel, genom stadens lummiga parker och längs gatornas livliga asfaltsstråk till ett rödteglat litet slott i renässansstil, färdigt att under förra seklets andra år hysa ett museum, men nu tjänstgörande såsom stadens bibliotek. Vilket var hans ärende? Jo, han sågs beställa fram gamla luntor, dra fotokopior av diverse sidor, sedan stoppande dessa i säkert förvar i plastfickor inom en samlingspärm. Finge vi nyfiket kika i den, såg vi att det rörde sig om musiktryck av fosterländska sånger – många av dem komponerade för manskör under förrförra seklet, andra – ofta de från förra seklet – kanske mer lämpade för en bassångare framför ett piano. Tonåringen kunde inte läsa noter för fem öre, men han ville samla och skydda såväl text som musik. (Många av melodierna hade han sett till att lära sig på andra vis.) Han drack sig belåten ur Hedenblads, Hammarlunds och Turnblads sångboksverk – alla utgivna kring förra sekelskiftet – och ur andra liknande källor med friskt vatten. Den objektive betraktaren måste säga: vilken märklig övning för en elev i det sena 1900-talets skola – ja, av en musikaliskt okunnig och med skral sångröst utrustad pojkvasker dessutom.

Men dessa i hans kosmopolitiska novus ordo seclo så på utdöende stadda ord, skrivna för en tynande musikform – väl överlevande framför allt som plikttrogen tradition i Lund och Uppsala – väckte verkligen något i den unges innersta. Han utförde dessutom sin syssla inte så värst långt efter det att den svenska skolans ännu fosterländskt färgade ”Stamsånger” försvunnit och ersatts av vad som i en nyspråkig sångbok från 1984 kallades ”Samsånger” – visor mer förenliga med det mångkulturella samhället. Grabbens allt överskuggande målsättning med sin verksamhet ansåg han följaktligen ligga helt rätt i tiden: han hade på känn sångens betydelse för sammanhållningen inom ett folk, så nu mer än på länge gällde det att hörsamma Richard Dybecks uppmaning i Mandom, mod och morske män (1858, till tonerna av en folkmelodi från Dalarna): “Lyssna då, | vänner, på | hemländsk, hundraårig sång! | Lyssnen, älsken, lären den, | sjungen, sjung den sjelfva se’n!”

Jag bad vår sångarsven lämna ytterligare exempel på avsnitt som han hugfäst och höll av. Det finns så många, framhöll han, men drog utan mycken tanke till med K. G. Ossiannilssons Morgon, vars stilla naturskildring får en mäktig kraft när sjungen till den av Ejnar Eklöf år 1917 komponerade musiken, och i vilken som sig bör crescendot kommer vid avslutningsordens hälsning till fosterlandet.

Året efter, 1918, kom Alexander Slottes Slumrande toner, framförd till en fin folkmelodi. Texten saknar de sedvanliga patriotiska regalierna, men är en fantastiskt pietetsfull hyllning till fäderna vid mötet med en gammal stuga (vilket för övrigt påminner mig mycket starkt om mitt eget möte med en liknande boning “I Tivedsskogens dunkla gömma”, den 23 april 2016).

Sedan sam vår sångarsvan (som vi väl för omväxlings skull kan få kalla honom) ett bra stycke bakåt i tidens flöde, till biskop Thomas Simonssons Frihetsvisa från 1439. Den visar naturligtvis på den tidsmässiga spännvidden i den svenska sångens skattkammare. Men pågen underströk att den inte nämns med ålderns rätt, utan förtjänstens. Den har ju uppenbara litterära kvaliteter och den talar så klart till oss genom de långa seklerna. Den kan sjungas till ett otal tonsättningar, många av dem sentida. Bland andra har Hugo Alfvén och Wilhelm Peterson-Berger dragit sina stråkar till stacken.

Sedan dröjde målbrottslingen ett tag vid 1800-talets mitt. Där kom han först att tänka på hur befriande det är, då man får klämma i vid den andra versens avslutning i Herman Sätherbergs Studentsången från 1852 (med musik av sångarprinsen Gustaf): “Liv och blod för vårt fädernesland! | Liv och blod för vårt fädernesland! | Hurra!”

Ett av de starkaste meditationsunderlagen hade han annars fått av Gunnar Wennerberg i Hör oss, Svea (1853) vid dennes ord: “Herrligt, herrligt blir det då | segrande i striden stå, | herrligare dock att få | för dig, o moder, falla”.

Temat om dödsoffer för fäderneslandet återgår också fint i Fansång från 1848 av Johan Nybom (denna gång med musik av Gunnar Wennerberg), den som börjar ”Stå stark, du ljusets riddarvakt”. Skulle de som strider för ljuset emellertid stupa, svepes de i Sveriges fana, ty ”i döden hon brudtäcket är”.

Sist ville ynglingen få nämna en av våra yngsta fosterländska klassiker, Land, du välsignade från 1923, för ovanlighetens skull skriven av en kvinna, den hälsingska barnboksförfattarinnan och översättarinnan Elisabeth Björklund. Orden “… att när min bana jag ändat har, | sjunkit till skuggorna neder, | stolt må man minnas, att svensk jag var” fann han kusligt rörande när de sjöngs ut med själens kraft till den stockholmska tonsättaren och organisten Ragnar Althéns komposition.

Ett ofta förekommande tema i genren är som vi sett livet och döden: fäderneslandet är värt alla personliga offer. Biskop Simonsson ber oss att våga både hals och hand för att frälsa våra fäders land. På allas läppar är löftet om en trohet som aldrig skall svikas. I Studentsången heter det exempelvis att ”aldrig brista må | vår trohets helga band”. I Sverige från 1899 (senare vackert tonsatt av Wilhelm Stenhammar) uttrycker som bekant Heidenstam saken med att folket än som förr svär de gamla trohetsorden.

Vad vår ungherre förtvivlat inte kunde få in i sin arma skalle var: varför har vi i dag låtit trohetsbanden brista? Var finns ljusets riddarvakt? Mandom, mod och morske män? Att vi till allt större del gömmer undan vår fosterländska sångskatt såg han som en indikation på att vi nu försöker oss på konststycket att glömma bort hela vårt fosterland. Att inte veta var vårt Svea står – såsom en gång profeterats av vår störste sångare. Gossen hade sorg i hjärtat, men sång i bröstet. Han tröstade modern sin: jag vill försvara ”vartenda grand | utav det arv, du gav i saga och i sång”. Och som det blygsammaste led i en rekonstruktion, i en rehabilitering, pysslade han vidare med sina fotokopior, plastfickor och pärmar. Ute i parken skymde det, men träden stod i vårfriska blad och asfaltstråket pekade ut en väg mot morgonen.

Tags: , , , ,


Om frfattaren



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen ↑