Kultur

Publicerad den oktober 24th, 2017 | av Redaktionen

0

”O ädla svensk” i chauvinistisk eller samnationalistisk tolkning

Av Bo Solberg

På tal om biskop Thomas Simonssons Frihetssång, som vi som hastigast lyssnade till häromsistens. Jag minns ännu som om det vore igår min fars (alltför) snabba reaktion efter att han stött på de tre första orden i dess tjugosjätte strof, ”O ädla svensk” i titeln på en musikvetenskaplig avhandling som jag hade lånat. Han menade: ”Varför skulle svenskarna vara ädlare än andra folk?” (”Ädlare” uppfattade han alltså här som synonym till ”bättre”.) Jag hajade till, ty jag hade alls inte uppfattat att diktaren hade påstått att så skulle vara fallet. Strofens två första rader lyder som bekant: ”O ädla svensk, tu statt nu fast | att bättra thet, som förra brast”. Så vad han snarare ville ha sagt var, att den svensk som är ädel, i betydelsen ädelmodig, vet att göra sin plikt mot fäderneslandets och frihetens idé. En svensk antonymordbok ger oss följande motsatsord till ordet ädel i det här diskuterade sammanhanget: ”simpel, gemen, nedrig, lumpen, tarvlig, småaktig, lågsinnad, självisk”. Den som äger dessa egenskaper offrar naturligtvis inte mycket för att bättra det som fordom brast.

Å andra sidan, låt oss för ett ögonblick tänka, att min far delvis hade rätt, dvs. att biskopen hade menat att svenskarna generellt sett verkligen var ett ädelt folk. Men älskar man sitt folk, som uppenbarligen diktaren gjorde, är det väl egentligen inte så konstigt att man pryder detta med fina, uppfordrande glosor, alldeles som man ofta gör det med den person man älskar. I det sammanhang som Frihetssången är skriven gällde det ju dessutom verkligen att uppmuntra folkets goda sidor – det vill säga få dem att resa sig så att de därefter kunde resa sig emot. Därmed hade emellertid biskopen inte sagt ett jota om graden av svenskens ädelmod i jämförelse med den som tillhörde annat folk, ”var han böm och var han ryss, | var han pål och var han pryss”. Att tala om ”O ädla svensk” står ju inte i minsta motsats till att man samtidigt utropar: O ädla bömare, ryss, polack eller preussare. Det vore naturligtvis biskopens innerligaste önskan och dröm, att alla mänskor oavsett nationalitet vore ädelmodiga i Kristus, så att de inte orätt måtte ha satt ”sig till prång och kiv”, och att den politiska situation som för biskopen gjorde Frihetssången oumbärlig över huvud inte skulle ha uppkommit.

Om jag får avsluta med ytterligare ett personligt minne. I sångens trettonde strof talas det om Göksholm, i vars närhet Engelbrekt bragtes om livet. I den fjortonde omsjungs Örebro, dit folkhövdingens kropp fördes. ”Manger pelegrim sökir tit”, upplyser oss biskop Simonsson. Dessa versställen i kombination får mig att starkt återuppleva den varma, rofyllda sommarafton då jag och en vän – 550 år senare – som pilgrimer vandrade till den Hjälmareholme (numera udde) utanför Göksholm där ett monument över den mördade rests 1818 (det stod en tre-fyra kilometer från närmaste busshållplats). Bergsmannens gärning kändes för oss, trots alla flydda sekel, som så aktuella i den situation vårt land på nytt hade försatt sig. Vi hade ju, trots biskopens varning, ånyo hamnat ”i the snara igen”. Vi var unga svenskar, simpla och gemena. Men vi drömde allt, då vi stod inför minnet av ”den svenska frihetens värn”, att bli, som en diktarhövding en gång uppmanat oss i sin ungdomsbok, till goda människor, hjältar, eller – med biskopens nu närmare till hands liggande ord – ädla svenskar.

Tags: , ,


Om frfattaren



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen ↑