Av Bo Solberg
Om Malmö som nysvensk huvudstad kåserade jag den 22 februari 2012. Men den skånska armbågen har också en gång varit det svenska huvudet.
”Ska vi ses hos Gustav?” har jag väl någon gång i min ungdom frågat. Men långt oftare än att träffas hemma hos en vän med detta namn, sammanstrålade jag med vänner po Gustav. På Gustav Adolfs torg. Denna gatustensbelagda rektangelyta är nu ingalunda, som alla andra torg i riket med samma namn, ett geometriskt mönster av vår andra Gustav. Det trodde jag visserligen som barn; ingen staty gav mig korrektur. Jag var inte den enda ignoranten. När den lokala blaskan för sisådär ett decennium sedan frågade stadens ledande politiker, visade det sig att de hade barnasinnet kvar: nästan alla gissade på fel Gustav. Torget bär namn efter den sörjande sonen av en mördad fader; den missförstådde, statskuppsavsatte, landsfördrivne, baktalade, beljugne och slutligen utfattigt insomnade Gustav IV Adolf.
Det var emellertid en gång nära att han blev staty. När konungen 1807 befann sig i Malmö, mottog han en deputation av skånska adelsmän anförda av Jakob de la Gardie. De uttryckte den samlade skånska adelns önskan att, med anledning av enskiftesverkets införande, få resa sin konungs bildstod i Malmö. Majestätet svarade:
”Jag hade önskat, det ridderskapet med sina medständer samrått i detta ämne […]. Även kan jag ej underlåta att göra den anmärkningen, att då jag, med de nu uppräknade författningar, endast uppfyllt en av mina första plikter, så är jag redan tillfredsställd genom den av eder yttrade tacksamheten. [—] Jag har haft lyckan att befinna mig i mera gynnade omständigheter än mina företrädare, vilka, i samma belägenhet, säkert gjort vad jag nu kunnat utföra och som även av dem till en del blivit berett. Detta tillfälle återkallar ock i mitt minne den hjälte, som ånyo återvunnit Skåne till Sveriges krona. Denne man är Magnus Stenbock, vilken jag skulle önska företrädet lämnades.”
Hovmannen och författaren Bernard von Beskow (1796-1868) har, i sina Levnadsminnen (2 uppl., 1928) med rätta funnit dessa enkla ord beundransvärda:
”Tillrättavisningen åt adeln, för att den ansett sig ensam utgöra länet, utan att samråda med sina medständer – den vink, som ligger i själva den kalla tonen, om onödigt fjäsk – blygsamheten, att ej tro sig hava gjort mer än sin plikt – och slutligen hyllningen åt Magnus Stenbock – allt är där.”
Adelns förslag och argument för mig nu emellertid utomordentligt smidigt över till den för oss närmare till hands liggande Per Engdahl. För honom låg ju torget i fråga också närmare till hands: under merparten av sitt liv bodde han på endast en sju eller åtta stenkasts väg. Till min stora glädje upptäckte jag idag att jag kan använda honom såsom en förstärkare av förslaget. I diktsamlingen X… Y… Z… (1978) berättar han nämligen:
”Jag drömmer om ett monument på Gustav Adolfs torg. | En bild av skånska åkrars kung med blicken full av sorg. | Säg, varför blott ge framgångsfolk en praktfull ärestod? | Han som gav detta torg dess namn, var innerst lika god. | Han gjorde åkern vid och stor. Det blommade på vallen. | Men han fördrevs och slutade i landsflykt i St Gallen.”
Per Engdahl tog alltså, likt 171 år tidigare de la Gardie et consortes, konungens välsignade enskiftesreform som huvudargument för resandet av en staty. Själv skulle jag i beskowsk anda vilja tillägga, att redan Gustavs svar åt adelsmännen gör att man börjar grunna på ett monument. Ja, jag kan minsann bli ännu ytligare: hans utmärkta och allvarligt avsedda valspråk ”Gud och folket”, eller hans i Sverige otidsenliga men framsynta avsky för den franska revolutionen, skulle nästan i sig berättiga företaget. Hans tragik och politiska misslyckanden diskvalificerar honom lika lite som kungen i Kungsträdgården. Utan att idealisera, att blunda för svaga sidor och felsteg, framstår Gustav IV Adolf, likt Karl XII, som en gudfruktig och fosterlandsvarm, principfast och rakryggad regent – en som vågade stå för en övertygelse. Man kan därför uppfatta saken som Knut Hagberg i Av Vasarnas ätt (1929): ”Den 13 mars borde Riddarholmskyrkans vålnader ha rört sig oroligare än eljest. Det var den siste Vasaättlingen med arv från Karlar och Gustaver som till slut tvingades att vika för det nittonde århundradets män.”
Ett annat argument: det sätt på vilket han behandlades under och efter statskuppen gör att en staty bör uppföras redan i gottgörelsesyfte.
Kungens lokala anknytning kan sedan utgöra ett sista, men tungt vägande, argument. Ty under hans tid fick Malmö en mer framträdande position än vad staden någonsin haft under tidigare regenter. Han engagerade sig verkligen för dess utveckling. 1804 beslöt han sig för att de höga försvarsvallar och breda vattengravar som alltsedan 1600-talet gjort Malmö innerstad till en fästning skulle rivas. Vallmassorna störtades i gravarna så att därigenom nya kvartersmarker vanns. Utanför alltsammans anlades den nuvarande kanalen. Våtmarker dikades ut och den medeltida skalan sprängdes. Man skapade rätvinkliga kvarter och trädkantade promenader samt två torg, Drottningens (Fredrikas) – och Gustav Adolfs.
Annars bär naturligtvis Stortorget de starkaste Gustav IV Adolf-minnena (men där står redan anfadern Karl X Gustav gestaltad av John Börjesson). Från november 1806 till maj 1807 styrdes ju Sverige från detta torg. Malmö var under denna tid Sveriges de facto huvudstad. Kungen bodde med drottning och tre barn i residenset vid Stortorget. Med dem följde hovstaten och delar av diplomatiska kåren. Därmed disponerades i stort sett torgets hela norrsida. Dagligen och klädd som Karl XII inspekterade Gustav den förbi honom defilerande vaktparaden.
Skälen till att han valde Malmö var flera. Napoleonkrigen rasade och han hoppades spela en roll i dessa. I Malmö befann han sig nära Europa och händelsernas centrum utan att behöva lämna svensk mark. Dessutom hade han tjusats av Skåne, av dess kontinentala klimat och landskap. Det ryktades faktiskt att han planerade göra Malmö också till officiell huvudstad.
Nu ville Gustav IV Adolf visserligen som vi sett inte ha en staty efter sig. Har man att ta hänsyn till det? Nej, icke. Nu befinner saken sig i ett annat läge. Så res till slut ett monument över vår Gustav. Po Gustav.
Lämna ett svar