Under rubriken ”En innerlig förening” diskuterade vi (den 30 juli 2014) någon aspekt på förhållandet mellan Religionen och nationen, mellan den kristna tron och kärleken till fosterlandet. Detta lät sig göras med utgångspunkt i Sven S-s reflektion över Sven H: ”Jag märkte […] hur hans kristna tro var innerligt förenad med hans kärlek till Sverige.”
För att nu under en kort minut grunna vidare på denna relation, tänkte jag att vi denna gång kunde ta vår utgångspunkt i tvenne svenska, filosofiska skrifter från första hälften av adertonhundratalet, vilka båda explicit talar om ”en innerlig förening”. De har också det gemensamt att de över huvud inte behandlar vårt förhandenvarande ämne. Men låt oss prova att applicera de förra på det senare.
I en postumt utgiven bok med dikter, uppsatser och brev, Minnen (1842), skriver den tidigt bortgångne filosofen och poeten Ernst J. F. Kjellander (1812-35) om ”den Historiska åsigten, hvilken i sitt begrepp af personlighet genom en innerlig förening sammanbinder individualitet och universalitet. Person kallas nämligen den, som utbildar sin individuella natur till en universalitet”.
I en uppsats av en annan tidigt bortgången filosoferande man, litteraturhistorikern och kritikern Lorenzo Hammarsköld (1785-1827), i dennes Strödda Afhandlingar öfver Ämnen inom Philosophiens Gebiet (1827), konstateras helt enkelt att i ”menniskan är en innerlig förening af Själ och Kropp, af Andlighet och Djurlighet, i kraft af hvilken förening hon är kallad att vara hela Skapelsens medvetsorgan.”
Vi kan nu naturligtvis tänka oss nu att Kjellanders ”person” och Hammarskölds ”menniska” är ingen annan än Sven H själv. Men han står i så fall i vårt sammanhang endast som en arketyp för (i det första fallet) nationen och (i det andra) mänskligheten.
När Kjellander förenar individualiteten med universaliteten, representerar den förra i vårt sammanhang följaktligen nationaliteten och den senare religiositeten. Nationen är ett kollektiv sett från den enskilda personens horisont, men den är naturligtvis en individ sedd ur den internationella synvinkeln: den har sin speciella identitet, egenart, karaktär. Nå, vi gör väl då gott i att betänka den engelske prästen och poeten John Donnes (1572-1631) uttryck ”Ingen människa är en ö”. Nu är visserligen vissa nationer geografiskt sett samlande på en ö, men i alla andra avseenden är inte nationen ”hel och fullständig i sig själv”, utan en värderad och viktig del utav den mänskliga familjen. På samma sätt som ”varje människa är ett stycke av fastlandet, en del utav det hela” så är givetvis alltså nationen det. Om varje människas död förminskar Donne, då han är en del av mänskligheten, så förminskar varje nations död mänskligheten. Kristendomen är nu den sanna universalismen: såsom en beskrivning av den djupaste verkligheten har den, och endast den, makt att hållbart förena nationerna – och att organisera dem i arbetet för mänsklighetens största mål; det som ger det egentliga existensberättigandet åt nationerna. Ty först när ”en innerlig förening” åstadkoms mellan de jordiska fosterländerna och det himmelska hemlandet kan ju de förra rimligtvis fullgöra sin huvuduppgift: att leda människan som mänskligheten mot det senare, mot den slutliga lyckan och framgången. Allt detta är vad som innefattas i uttrycket Le Christ, roi de Nations (här närmast lånat från fransosen A. Phillipe). Ty – om vi nu får parafrasera Kjellander – en nation värd namnet är nämligen den, som utbildar sin individuella natur till en universalitet. Men den förlorar därmed aldrig sin egenart (lika lite som den människa som uppgår i Kristi person). De förenade elementen växelverkar. Åt andra hållet får ju Religionen sina nationella uttryck. Den får värdefulla konstverk frammejslade med hjälp av folkens speciella arbetsdon.
Det leder oss fint över till Hammarsköld. Hans “innerliga förening” handlar ju om själ och kropp, om andlighet och djurlighet. Själ blir här naturligtvis Religion och kropp blir nation. Ty liksom kroppen är själens redskap är nationen Religionens (Guds) verktyg. Därmed har vi dragit grundlinjen i relationen mellan det sistnämnda paret: det är dess släktskap med förhållandet mellan själ och kropp. Om människan endast ägde djuriskt liv vore hon djupare sett meningslös (liksom hela Skapelsen – då människan ju är förklaringen till dess upphov). Men hon är nu en gång för alla utrustad med en evinnerlig själ – vilken emellertid beror på kroppen för sitt handlande. Om nationen inte ställer sig i den högsta maktens tjänst, uppfyller den inte heller sin uppgift.
Och mänsklighetens viktigaste byggnadsarbete är större och svårare än att det kan fullföljas med ett ensamt stackars redskap. Det fordrar en verktygslåda. Det behöver en värld av nationer.
Av Bo Solberg
Lämna ett svar