Jag snubblade i dag på följande limerick ur den engelske rimsmidaren Edward Lears A Book of Nonsense (1846):
“There was a Young Lady of Sweden,
Who went by the slow train to Weedon;
When they cried, ‘Weedon Station!’ she made no observation,
But thought she should go back to Sweden.”
Först tänkte jag att dikten ville säga oss något om den northamptonshireska byns tråkighet; att Lears skämtar om Weedon ungefär som vi om Eslöv. Men en smula besinning tvang mig ställa den smärtsamt självrannsakande frågan: lär inte skalden oss här om svenskars trångsynthet? I ett desperat experiment menat bevisa att svenskarna inte är nationellt insnöade, utan moderna mänskor, parafraserade jag därför limericken och lät därvid den centralnordiska gräbban komma till ett interessantare ställe. Först hade jag tänkt att det kunde vara kul att sända henne över Irländska sjön till just Limerick, men i slutändan tog jag inga risker. Ty visst bleve väl utfallet avgjort tillfredsställande läte jag henne anlända till en så extraordinärt festlig destination som våra urföräldrars lustgård?
There was a Young Lady of Sweden,
Who came to the garden of Eden;
When angels cried, “Paradise Lost!” she thought she at any cost
Would read the book once back in Sweden.
Jag har alltså råkat på ett rejält bakslag. Svenskarna är hemska om de inte ens i paradiset kan låta bli att tänka på när de skall hem. Fortsätt alltså att in aeternum reprisera och variera vår tids så många värmande men sakliga multikulturalistiska och kosmopolitiska informationskampanjer. Vi får nog aldrig nog.
Av Bo Solberg
REGIONAL INSKRÄNKTHET
Låt mig få tynga ovanstående utläggning med följande not. Värmande informationskampanjer fick mig nämligen att tänka på värmarnas land. Det slog mig då att dessa kampanjer, som jag så klarsynt ser behovet av, nog behövs inte minst i just detta landskap. Det är ju betänkligt att det i Fryxells visa från 1822 heter: “Ja, om jag komme mitt i det förlovade land, till Värmland jag ändå återvänder”. Ja, ack, Värmeland.
För att avslutningsvis förekomma eventuella smädligt tillyxade kommentarer från Olof Trätäljas gamla domäner, ber jag avslutningsvis få bekänna att jag själv är en fjärdings värmlänning. Så tag alltså ett blad från min bok och kom ihåg att vi lever i självkritikens och självförintandets tidevarv.
MER MÖRKER
Ja, ytterligare tung bevisföring mot svenskarna fick vi naturligtvis annars härförleden av Lindorm (den 3 mars). Hos denne stockholmspoet heter det ju: “Ginge jag i paradis | i en luft av evig blånad, | skulle jag gripas av en trånad | efter mörker och blåbärsris.”