Top
KåseriPoesi

Han tänkte på sitt fosterland

Av Bo Solberg

En gång i tiden ägnade en handfull unga herrar sig åt en
trevlig men förvisso oorganiserad studiecirkel, i vilken
lästes och diskuterades den fosterländska lyriken. De
ville se hur de med den finaste känslan för vårt språk,
uttryckte samhörighet med folk och land.

De höll sig inte endast till den nationella dikttraditionens
huvudled, längs vilken Tegnér och Heidenstam stod
som utsökt utsnidade milstolpar. De avvek lite hit och
dit. Jag kommer exempelvis ihåg hur lästes en av Erik
Lindorms efterlämnade dikter, “Svenskt”, skriven i
januari 1939, det vill säga nära nog två år före hans
hädanfärd:

“Får inte detta vara svenskt? | Min Gud, min Gud, | jag
ropar till dig hårt och vrenskt, | det kan ej vara på ditt
bud. | All jorden står i ömklig sorg, | i hat och våld och
mord och brand. |Jag vandrar på ett småstadstorg | och
tänker på mitt fosterland.

“Ska dessa barn i hela skor | som tittar på mig på sin
stråk | från skolan hem till far och mor | kanhända lära
annat språk? | De har en bredmynt dialekt, | som jag har
funnit ful en gång, | men nu vid farans dova fläkt | den
svenskan blir till änglasång.

“Jag har sett mitt land, varenda bit, | hur det kan vara
mjukt och kargt. | Jag ropar ut: kom inte hit, | till dem
som ämnar något argt. | Här föddes vi att bo | i
sommarns gräs, i vinterns snö. | Här står vi fast, det kan
ni tro. | Här skall vi leva eller dö.

“Vårt land det vill vi ha i fred | med lukt av hav och
lingonris, | och den som kommer slåss vi med | på våra
gamla fäders vis. | Vi slåss för lägsta lilla kåk, | som
strukits röd i Falufärg. | Det svär vi på vårt eget språk, |
bland egna dalar, egna berg.”

Vi har i vår litteratur mycket som klingar klarare och
högre om fosterlandet än denna dikt, men den är likväl
rörande i sin raka ärlighet och avskalade enkelhet. Vi
bedömde den väl vid vår studiecirkel som
beredskapspoesi, som ett isolerat litterärt uttryck
tillkommet med Lindorms egna ord “vid farans dova
fläkt” – och rotade därför inte vidare i hans papper. Vi
tänkte ju, att dikten knappast var ett uttryck för en över
tid utmejslad nationell livssyn. Till denna misstanke
bidrog nog också lite fördomsfullt skaldens
vänsterradikala bakgrund.

Men vi skulle den gången ha sett till att behandla
Lindorms diktning med aningens större insyn, innan vi
plöjde vidare. Det finns ju till att börja med och intressant
nog hos denne skald en uttalad vördnad inför gångna
generationers liv såväl som en betagenhet av egna
barndomsminnen. Han konkretiserar dem ofta:
kanaliserar dem genom föremål och platser. Låt mig
illustrera med några exempel. I författarens tredje
diktsamling Domedagar från 1920 (vi behöver inte räkna
Bubblor från botten från 1908) är dikten “Det gamla” ett
talande exempel på hans känsla för arvet från fäderna.
Det förefaller lustigt nog inte minst vara gamla plank
som hos skalden utlöser samhörighetsupplevelsen. Han
fingrar på deras spikar: “Varsamt tar jag på allt, | intet
lämnar mig kallt | hos mina fäder.” Att Lindorm, liksom
sin diktaridol Karlfeldt, får styrka vid tanken på sina
fäder, är naturligtvis i sammanhanget långt ifrån
oväsentligt: tacksamheten till gångna generationer är en
viktig förutsättning för, och ingrediens i, sann
fosterlandskärlek.

Ett fint exempel på Lindorms känsla för sin
barndomsmiljö är “I barnets spår” ur hans femte och
sista samling, På marsch från 1934. Skalden har kommit
förbi sitt barndomshem, ett lägenhetshus, och måste få
tränga sig in på dess bakgård: “Jag på min rock vill ha
just det gruset | som min mor fick borsta av min blus.”
Det kan synas vara en viss sträcka mellan andakten
inför barndomsminnena och fosterlandskärleken, men
vägen är inte heller här så lång som man ibland tror. Det
har jag i det förgångna sökt påvisa genom att diskutera
Heidenstams längtan till stenarne där barn han lekt (den
21 maj 2015) och Gullbergs återvändande till den plats
där han lekt i en bakgård på jorden (den 25 juli 2015).
I den första dikten, “Hemma”, i hans fjärde samling,
Bekännelser från 1922, växer den hittills uttryckta
pietismen ut till en samhörighetsdeklaration till
hemlandet: “Jag är skapad på mitt vis. | Ginge jag i
paradis | i en luft av evig blånad, | skulle jag gripas av en
trånad | efter mörker och blåbärsris.” Skalden har blott
blivit “född att glädjas och växa” i sitt Sverige: “Rolös blir
jag i en grav | vid ett solvitt, sydländskt hav | under
papegojors pladder | och rusande blomsterfladder. | Jag
vill bo under mossa och lav.”

Litet längre fram i samma samling, i dikten “Norr och
söder”, öppnar han visserligen ett fönster mot söder:
“Jag får dock ej vistas för ofta, | där honungsblommorna
dofta. | Jag får ej så länge ens stanna | att blekheten går
ur min panna.” Det hela mynnar ut i följande
programförklaring: “Vi föddes ej, bröder, att leka | och
sorglöst som vildar oss steka. | Vi få blott ett ögonblick
luta | oss ut genom sommarens ruta. | Vi föddes mot
norr, vara öden | vetta mot vintern och döden.”
När Lindorm i På marsch hyllar den då relativt nyligen
bortgångne Karlfeldt – för att nu återgå till denne äldre
diktarkollega – gör han det under rubriken “Svenskt
tack” – ty han nöjer sig inte med att överräcka en
personlig betygelse, utan förklarar för Karlfeldt att det är
hans folk som nu “med tårar tackar”. En sådan vinkling
är givetvis naturlig när man talar till en nationalskald,
men Lindorms erkännande av detta är likväl
betecknande.

När Lindorm sedan, i en av sina allra sista dikter,
deklarerar att Sverige måste få förbli svenskt och att han
är beredd att slåss för detta mål på sina “gamla fäders
vis” – då får man väl säga att skaldens syn har mognat
ut.

Allt detta sammantaget tyder alltså på att Lindorm var
utrustad med den typ av öga, som inte lät honom stå
kallsinnig inför de nationella värdena. Låt vara att hans
miljö och livsomständigheter kanske länge försvårade
för honom att uttrycka dem konsekvent eller till fullo.
Men inte minst då det finns sidor av Lindorms
diktinnehåll som jag saknar smak för, är det speciellt
glädjande att kunna dra ut denna linje; den linje som är
en av hans finaste.

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.