Av Bo Solberg
Det var i andan av uttrycket ”Visa mig din bokhylla så skall jag säga dig vem du är” som jag den 12 april 2014 dammade av tretton uniformt halvskinnbundna böcker ur Per Engdahls bibliotek. Det rörde sig den gången om svenska diktsamlingar från 30-talet. Om jag nu får bereda plats för en uppföljare, det vill säga för ytterligare en ”mest för nöjes skull”-artikel, så föreslår jag att vi backar ungefär ett decennium – till dess att vi hittar en läsande fjortonårig pojke på hans rum i det jönköpingska föräldrahemmet. Han bevarade nämligen i sitt bibliotek livet igenom ett knippe böcker från sin första bokhylla. Denna tidiga litterära föda är samtidigt antagligen den sista som den synskadade Per kunde smälta helt på egen hand, det vill säga utan hjälp av uppläsare eller läserskor: han har berättat hur han läste sin sista bok då han var just fjorton. Man får känslan av att vi delvis på grund av den omständigheten nu hanterar kära minnen från hans barndom. Deras personliga värde illustreras också av att Per fick gå till bokbindaren med dem (Wilhelm Enanders i Jönköping). Nu är de elva prydliga volymerna bundna i blått helklot med ryggtitlar i guld. Samtliga har namnteckning på försättsbladet – flera har en kompletterande datering som avslöjar när de varit julklappar (som ”Per Engdahl julafton 1923”) eller födelsedagspresenter (som ”Per Engdahl 25 februari 1924”)
Vi rör oss nu i ett formeringsskede: dessa böcker predaterar med endast ett par år inledningen av Pers politiska aktivitet. Så vad läste han då helst under denna tid? Många skulle säkert gissa att han var tämligen insnöad i svenska förhållanden. Men om man får tro Sambundet de elva så sysselsattes han ofta av något annat. Av dessa är det nämligen endast den första luntan som behandlar hemlandet. Det är A[nders] Tidners (1855-1928) Från Gustav II Adolfs tid: berättelser ur svenska historien (Chelius, 1913). Det är symboliskt passande: när vi ser oss runt i världen börjar vi lämpligen i hemkrokarna. Men med de övriga tio reste alltså Per till andra länder och kulturer. Ja, vi kan med allusion på Jules Verne gärna kalla hans fortsatta strapatser Le Tour de monde en mille deux cent quarante et un jours (med andra ord tiden mellan den 1 augusti 1923 och den 24 december 1926).
Den 1 augusti 1923 reste vår brådmogne fjortonåring med etnologen och forskningsresanden Gustaf Bolinder (1888-1957) till Det tropiska snöfjällets indianer i en bok med undertiteln från en tvåårig forskningsresa till Sierra Tairona och Sierra Motilon, Sydamerika (Bonnier, 1916).
Från colombianska bergsområden for han sedan vidare nordväst, till Mellanamerika. Med den finlandssvenske religionsvetaren och filosofen Rafael Karsten (1879-1956) som reseguide bevittnade han Blodshämnd, krig och segerfester bland jibaroindianerna i östra Ecuador (Schildt, 1920).
Sedan blev det atlantisk seglats till närmaste kontinent och därefter djungelvandring. Det skedde under vägledning av den fransk-tyske teologen, filosofen och läkaren Albert Schweitzer (1875-1965) i Mellan urskog och vatten: en läkares iakttagelser i Ekvarialafrikas urskogar (Lindblad, 1921).
På julafton 1923 hade Per återigen bytt kontinent och gjorde med den finlandssvenske skriftställande jägaren och fiskaren Ludv[ig] Munsterhjelm (1880-1955) Färder i Fjärran Östern (Söderström, 1922).
Redan samma dag teleporterade han sig sedan tillbaka till en redan besökt kontinent för att, med hjälp av en populärvetenskaplig föreläsning av geologen Otto Nordenskjöld (1869-1928), studera Människor och natur i Sydamerika (Bonnier, 1923). Nordenskjöld är ju annars främst känd som polarforskare; han ledde exempelvis den första svenska Antarktisexpeditionen 1901.
Sedan anslöt sig Per, precis som när vi behandlade ”Sambundet de tretton”, till en redan förtrogen vän, diktaren Anders Österling (1884-1981). Han hade redan till stor glädje fått foga till sitt pojkrumsbibliotek föräldrarnas exemplar av De sju strängarna (Bonnier, 1922). Men Österlingböckerna i den blå klotbandsserien håller sig nu helt till temat. Först, lagom till sin femtonårsdag, fick Per sig en Fläkt av Indien i en bok med undertiteln skildringar från en orientresa våren 1923 (Bonnier, 1923). Sedan reste han med samma ciceron till de asiatiska kustländerna vid östra Medelhavet i Levant: skildringar från en medelhavsresa våren 1924 (Bonnier, 1924).
”Det går i zick-zack”, skrev Per Engdahl i en dikt långt senare. Men han for som vi sett även på 20-talet runt i ett dylikt tidsödande mönster. Härnäst återvände han så i det närmaste till Indien med den tyske djurhandlaren, plantageägaren och filmproducenten John Hagenbecks (1866-1940) Tjugofem år på Ceylon: minnen och äventyr (Natur och kultur, 1924).
Sedan fick han för sig att för tredje gången resa till Latinamerika – och att för tredje gången ställa sig under en finlandssvensk expeditionsledare! Han fann sig snart, tillsammans med utrikeskorrespondenten Aleko Lilius (1890-1977), Bland vilda krigare i Mexico (Schildt, 1925).
Innan Per Engdahls underbara resa genom världen avslutades där den började – i Tidners Sverige – ägnade han också, under julen 1926, den europeiska kontinenten uppmärksamhet. Tillsammans med skolmannen, filologen och litteraturforskaren Ivar Hjertén (1870-1955) såg han Vålnader på Palatinen samt [gjorde]andra studier och skisser från det antika och moderna Italien (Bonnier, 1926). Hjertén skulle själv senare för övrigt hamna i den nysvenska kretsen.
Kanske främst tack vare de dyrköpta återbesöken till Sydamerika hann alltså Per inte besöka vare sig Oceanien eller Antarktis (Nordamerika kan sägas ha blivit avverkat med mexikovistelsen). Men till dem gjorde han säkert litteraturresor vid andra tillfällen.
Någon gissar säkert nu att en anledning till att Pers bokförvärv dessa år så monomant behandlar skilda världsdelar och kulturer, kunde vara att hans far var mycket välförsedd med böcker om svensk hävd. Per behövde med andra ord inte med sina fickpengar eller sparslantar införskaffa dylika verk själv, utan hade blott att traska till rummet intill, till farsans bibbla. Allt detta stämmer onekligen (jag äger själv några spillror från denna historiska samling). Men nu framhåller intressant nog Per i sina memoarer, att reseskildringar också var en mycket starkt representerad genre i föräldrarnas bokhyllor.
En orsak till att etnografiska som allmännare reseskildringar av främmande avkrokar var så populära under denna tid var väl dels att världen fortfarande var så stor, så stor och att folkflertalet hade begränsad möjlighet att resa till exotiska platser, dels att världen med nya tekniska och vetenskapliga hjälpmedel samtidigt hade blivit tillräckligt liten för diverse forskningsresande eller kringflackande litteratörer. Svensson matades under denna tid inte med televisionens natur- och kulturdokumentärer. Böcker, tidskrifter och föreläsningar var det som stod till buds. Människor på Jönköpings gator under 1900-talets första decennier hade naturligtvis sällan eller aldrig sett en livs levande indian eller kines. Det fanns, väl bland annat som en följd av de uppräknade omständigheterna, ett levande och genuint intresse för främmande kulturer. Men den självklara huvudanledningen: det fanns fortfarande verkligt levande kulturer.
Det ger oss avslutningsvis anledning att reflektera över dagens så kallade mångkultur och över vår av internationell finanskapitalism och kosmopolitisk kulturimperialism alltmer förvridna värld.
Nu har denna värld blivit liten: långt fler människor har möjlighet att flyga hit och dit – i turist, affärs- eller – sist men inte minst – migrationsärenden. TV, film och Internet ger oss ständigt bilder och (des)information från hela jordklotet. Idag har vi alla (eller i alla fall framför allt vi västerlänningar) sett människor av mer eller mindre alla nationaliteter – i våra egna hemländer. I vissa tätorter eller stadsdelar är som bekant invandrare därtill otroligt nog det dominerande inslaget.
När vi ser våra nationella kulturer direkt i ansiktet idag, undrar man: är de längre verkligt levande? Deras ”ögon, läppar” rör sig visserligen i de flesta fall fortfarande, men nunornas sjuklighet, ja premortala likblekhet, kan endast delvis döljas av det tjockt pålagda lånade sminket. På pannorna börjar skina igenom dödsmärkets konturer.
I våra années folles – som ju annars är ett uttryck som användes om det 20-tal vi just diskuterat, men som med betydligt större allvar kan användas idag – gör sig en ny världsordning bred med fjärrmålet om en enad mänsklighet i en enad värld. Den är grundfalsk. För att nå fram, armbågar den ju ur vägen grundpelarna i les ancien régimes – eller jag bör kanske säga i l’ordre ancien – vilka är förutsättningen för sann enighet: Religionen och nationen. Går vi utan Kristus görs varje framsteg på kvicklera; det blir tillfälligt och förrädiskt. I djupet under oss finns endast det demoniska.
En sorglig uppfattning bland dagens många klorinblekta kristna är, att en universell religion möjligtvis kan bli ett enande band, men att nationerna utgör ett söndrande element. Det är alltså en felsyn. Nationerna, de särpräglade folken med sina sånger, fanor och traditioner, är byggklossar utan vilka ingen hållbar och välsignelsebringande mellanfolklighet kan uppföras. Rotlösa individer duger endast som döda brickor, exploaterbara massmänniskor i maktmänniskornas spel. Alltings Skapare är naturligtvis också fabrica nationem och därför alla folks konungslige landsfader. Man kan av detta sluta, att medan kristendomen först påminner oss om människornas likhet, representerar de ur den gudomliga visheten födda nationerna den meningsfulla olikheten. De är komplementära och en vacker illustration av principen om det olikas likavärde och av slagordet om enhet i mångfald.
Den nya världsordningen flyttar alltså fram sina positioner genom ett stegvis men restlöst utrotande av kristendomen, det främsta hindret i dess väg, men glömmer samtidigt inte att i sidospåret meja ner folk och kulturer. Den har givit oss massinvandringen, som så att säga inte minst förstör kultur genom natur, och ett världsklimat där penningens och propagandans råstyrka övermannar det genuint folkkulturella. Multikulturalism leder givetvis inte som uttrycket påskiner till etnopluralism, utan till motsatsen: färgrika nationer mals till grå massa. Det kosmopolitiska Människoriket kan i slutändan endast hållas ihop av en despoti, som antagligen blir grymmare än någon som världen ännu har sett. Detta är inte platsen för att bli långrandig om dessa saker; jag lovade ju att skriva mest för nöjes skull. Vi behöver alla rekreerande rastplatser i en smärtsam verklighet, ”ro för olyckans dagar”. Men samtidigt har min artikel blivit en tillämpning av en otvetydig sanning: människornas via dolorosa kan inte undvikas särskilt länge.
Lämna ett svar