Sagofarfar och ekot från Vinnamoskogen
Posted on | november 3, 2010 | 1 Comment
Print 
Av Bo Solberg
Bloggar blir – ungefär som groggar – för tunga om de inte blandas med lagom mängder lättsamhet. Därför det här:
Det finns en intressant avhandling av Bo Ollén över ämnet Heidenstam som barnboksförfattare (1992). Författarens forskande blick har alltså fallit på skolläseboken Svenskarna och deras hövdingar (1–2, 1908-10), med andra ord det enda Heidenstam skrev huvudsakligen för de små. Jag ska emellertid låta denne diktare i det följande spela en bakgrundsroll. Först och främst ska jag, till de flestas surpris, alludera till Olléns arbete så här: ”Engdahl som barnboksförfattare.”
Jo då. Men det blir ett tunt avhandlingsämne. Per Engdahl kom faktiskt, liksom Verner von Heidenstam, att skriva ett verk för en yngre publik, men ambitionen liksom omfånget är hos den förre så mycket mindre och anslaget så anspråkslöst att självfallet inte en jämförelse är rimlig. Dock är det en charmig liten sak, den anonymt publicerade 60-sidiga skriften Farfars berättelser (1986). Nog måste den också få inta sin lilla plats när vetenskapen en gång ordentligt tar sig an Per Engdahls författarskap, bibliografiskt och litterärt.
Mitt finger – draget med ett lätt tryck över bokryggarna i hemmahyllan – fastnade i dag på det exemplar som jag fått överta från författarens sedan en tid bortgångne äldste son, dvs. från en av dem för vilkas skull berättelserna ursprungligen kom till. Ty detta är helt visst bakgrunden. De små, enkla historierna föddes sporadiskt under årens lopp i takt med att barnen bad om en saga. De är improvisationsfoster. Men med alla återberättningar blev de så småningom mera formfasta och sedan kodifierade till ljudet av engdahlskt skrivmaskinsknatter. Och slutligen hände det sig av en så kallad tillfällighet att de kom att publiceras i en prydligt formgiven trycksak.
Boken består av tio historier, där huvudfigurerna utgörs av ett litet Malmö-troll och några unga människor, som efter ett tag blir vänner med den besvansade hyssmakaren: Kalle Mell, Beat-Sofie, Lisa och busen Sebastian. Skaran rör sig flitigt i Malmö-geografin, framför allt i staden innanför kanalerna – där Per ju själv bodde i över ett halvsekel – och inte minst på Gamla Väster och i Kungsparken. Trollet bor i en källare i Hjorttackegatan, belägen kort väg från V14, dvs. den lokal på Västergatan 14 till vilken Per så ofta med sin vita käpp letade sig och där diskussionens vågor gick höga över allsköns samhälls– och kulturfrågor. Låt vara att boken ett par gånger gör avstickare till exempelvis Olgas kafé i Pildammarna, ett ställe där Per måste ha trivts att sitta i den grönskande, vattenfriska och soluppvärmda eftermiddagen.
Bilden av trollet i Kungsparkens och Pildammarnas planterade stadsskog får den kanske en smula för livligt associationsbenägne att tänka på Pers dikt ”Trollskog” (X…Y…Z…, 1978), i vilken han drömmer sig tillbaka till sin småländska barndoms trollfantasier; hur han gick ”på spängerna | till Vinnamoskogens troll”. Kanske hörde han där den hos Heidenstam beskrivna hymn som är ”i ödemarken diktad av troll” (Dikter, 1895)? Bilden blir hur som helst sedan allvarligare, ty nu lyssnar den äldre Per ”till refrängerna | i trollsång från annat håll”. Han ser den onda trolldom som gått i tiden. Ja, han hör ”djävulen stå där och flina | med bockhorn och klövad fot”. När det betydligt mer harmlösa Malmö-trollet i en av historierna trollar de rädda barnen, ståendes på en planka, upp i luften och ut över ett brusande Öresund, blir trollskogsdiktens fortsättning en visserligen ansträngd och för författaren naturligtvis omedveten parallell: ”Nu är allt som en dans på lina | över jäsande undergångshot.”
Jag vill inte hävda att en djupare psykologisk motivgrund till barnboken kan urskiljas i dikten. Men nog kan man väl få tänka sig att faderns och farfaderns glädje över att berätta sagor bland annat kan ha varit att den gav honom en liten öppning igenom vilken han för en stund kunde träda ut ur den onda verkligheten och komma tillbaka till sin barndoms trolska men soliga skogsupptåg. Låt vara denna gång i en urbaniserad scensättning som låg små ätteläggar närmare till hands.
Samtidigt kan jag nu föreställa mig, om några ur det etablissemangstama dvärgaföljet läser detta, hur deras förvridna spökfantasi sätts i rörelse: lömskingen Per Engdahl försökte förleda svenskarna med sina irrläror. Att han alltså inte ens drog sig för att ge sig på baaarnen!
Skulle nämnda dvärgafölje mot förmodan ta sig tid att läsa boken skulle det emellertid med cynisk besvikelse finna historier så barnaoskyldiga man bara kan önska, oavsett vilket politiskt läger man råkar tillhöra. De är därtill onekligen uppbyggliga. I historierna målas, i varma och trygga färger, en fond av Malmö-idyller och omtänksamma malmöiter, men mot dessa kontrasteras sedan den andra av tillvarons sidor, vilken de unga förr eller senare ska möta. Författaren introducerar den försiktigt i form av väskryckare, rånare och knarklangare. Dessa bidrar därmed också med det för sagoformen erforderliga spänningselementet. I en av historierna lyfts sedan perspektivet ytterligare. Den direkta syftningen i historien är på mystiska spökkrafter som härskar i stadsteaterns källargångar. I själva verket ska det väl uppfattas allmängiltigt när trollet säger: ”Det finns makter som vill människorna ont. De sätter alla möjliga idéer i huvudet på folk, så att de får människor till ovänner i stället för vänner, får dem att stjäla från varandra, ja till och med slå ihjäl varandra.”
Ja, där hade vi alltså det där med förledande idéer …
Även om allting alltså inte är gott i Per-sagan, är slutet gott. Det lär barnen att tro på rättvisans och godhetens segermöjlighet. Brottslingarna hamnar oftast i sinkabirum, det vill säga i arrestkurran, men vi möter också teman som ånger och förlåtelse. Busen Sebastian inser – efter att ha mött genuin medmänsklighet – sitt destruktiva livsinnehåll och längtar efter, för att nu återvända till Heidenstam, ”att bli en god människa”.
Men vänta nu. Kanske har jag släppt Per lite för snällt. Vid närmare granskning finns det måhända ändå i boken insmugna förföriska propagandaelement som måste dras fram i ljuset. Då spricker de kanske som troll.
För det första är det väl inte direkt någon hälsokost som presenteras i berättelserna: kaffe och cigarrer. Känns det igen? Per var ju en kaffedrickare av ovanliga mått och kunde konsten att verkligen uppskatta den nämnda typen av rökverk. Det är faktiskt rent komiskt hur ofta kaffe förekommer i berättelserna. Man ser framför sig hur Per berättar med koppen i hand. Ibland dricks den mörka drycken såväl i historiens början som i dess mitt och alltid lugnas äventyrets nerver slutligen vid ett kafferep. Även de unga får delta i kalaset. Dock inte röka cigarrer, ska väl i ärlighetens namn sägas. Detta är förbehållet trollet. När vi får veta att det ”fanns ingenting som trollet tyckte så mycket om som att sitta med en cigarr och en kopp kaffe och fundera på hur underliga människor kan vara”, ja, då kan vi lugnt säga, att det nog allt finns självbiografiska inslag i trollkaraktären.
Värre blir det. Det förekommer nämligen även kristen propaganda. När Kalle Mell, Beat-Sofie och Lisa råkar bli inlåsta i en kyrka, aktualiseras naturligt nog frågan om Gud. Kalle säger: ”Jag har funderat mycket på saken. Men så har jag tänkt att om man vill att något skall röra sig så måste man sätta igång det. Hur har världen kommit i gång? Det måste finnas någon som ville, någon kraft som satte igång. Det är väl denna kraft eller denna vilja som vi kallar Gud.” Kalle ser upp till den uppståndne Kristus på altartavlan: ”Han har berättat i liknelser för att vi skall kunna förstå.”
Slutligen har jag också funnit nationalistisk reklam, som lite grann för tanken tillbaka till Heidenstams hövdingabok, även om jag nu inte skulle göra några jämförelser. I avslutningsberättelsen gifter sig (ja, se där, äktenskapspropaganda också!) Lisa med Sebastian. Trollet uppvaktar brudparet med blommor ”i de finaste färger som finns”. Det är blåklint och gullvivor. De orden inspirerar gillet att klämma i med den gamla biten Du gamla, du fria.
Ja, detta var väl de betänkligaste inslagen. Avslutningsvis en upplysning. Tomten, han bor i Pers barndomsbygd, i ett berg i Småland. Så nu vet ni det.
Comments
One Response to “Sagofarfar och ekot från Vinnamoskogen”
Leave a Reply
januari 5th, 2011 @ 3:37 e m
Var Per Engdahl Malmöit också?
Morfar med.