Samnationalism med Dag Hjalmar

Av Bo Solberg

Den 8 juli sistlidna år resonerade vi om ”Samnationalism med Clive Staples”. Är tiden månne mogen för en uppföljare? frågar jag ängsligt, väl medveten om den allmänna tendensen hos sequels. Men när vi i denna lilla artikel skall titta på Dag Hammarskjölds person och gärning har vi ett gott underlag i hans inställning.

När Dag Hammarskjöld kommer på tal i politiskt korrekt press och korrekt pressad politik är det som internationalist. Där stannar man. Med tanke på den allmänt förankrade, men korttänkta, föreställningen att man som sådan ”är emot nationalism”, måste den beskrivningen karakteriseras som missvisande eller ensidig. Som en symbol för den hittills antydda sidan av Hammarskjöld kan vi nämna boktitlar som Spokesman for Internationalism (Takla Wainio Story, 1967) och Fostered in Internationalism and Peace (Bengt Thelin, 1998). Men nu vill vi alltså se hela bilden.

Lång är raden av kosmopoliter som – om uttrycket tillåts – gjort FN-tjänst sedan grundandet 1945. Dag Hammarskjöld hör inte dit. I vår tid, där det ofta patetiskt oreras om ”världsmedborgare” samtidigt som det närmast dagligen i pressen haglar speglosor över människor som visar samhörighet med sitt nationella arv, kan vi med fördel dra oss undan de extremistiska stollerierna – som lett till, med Hammarskjölds egna ord, ”värdenas katastrofala förfall” – och söka ro i hans balanserade, mänskligt mogna synsätt.

Det är också just ”det balanserade omdömet, jämvikten mellan olika sidor hos en stor naturlig begåvning” som Ernst Wigforss minns hos sin forne kollega. Låt mig som en enkel illustration till dessa egenskaper anföra ett brevcitat i vilket Hammarskjöld reagerar mot den förenklade, lögnaktiga propaganda i svart och vitt som ofta gör sig bred i storpolitiken: ”Det är svårt att hålla upp föreställningen, att var och en, som finner något gott att säga om Nasser eller något att invända mot Ben Gurion, är antisemit och alltså kryptonazist. Alltså, låt oss hoppas på andlig självläkning, och låt oss hålla oss själva friska.” (Citerat efter Vägen Framåt 1961, nr 10)

Talande i sammanhanget är också Hammarskjölds inställning till Sydafrika, vilken var långt mer modererad och förstående än den bild som allt som oftast mötte i massmediernas rapportering, avpassad som den var efter jämlikhetsgaphalsarnas förljugna propaganda.

Mer rättvisande blir porträttet av Dag Hammarskjöld om vi kompletterar källmaterialet med det tal som han höll vid Stanford University i Kalifornien den 19 juni 1955, och som publicerats i Servant of Peace (1962) under rubriken ”Values of Nationalism and Internationalism”. Det har faktiskt även förärats en plats i den digra luntan The World’s Great Speeches (4. uppl., 1999). Den väger tungt.

Hammarskjöld inleder med att konstatera – vilket även vi som bekant gjorde den 8 juli 2010 – att det logiskt sett inte kan finnas någon motsättning mellan nationalism och internationalism. Dessa ord, som täcker så höga ideal och starka känslor, har dock ofta missförståtts, och det är alltså de förvridna följdprodukterna som hamnat i kollisionskurs. Så har skett när nationalism har blivit själv-är-bäste-dräng-isolationism eller när internationalism har blivit ett synsätt som förringar betydelsen av nationellt liv, av nationen som centrum för politisk handling och andlig tradition.

Den rätta innebörden i ordet nationalism ser han i stället i erkännandet av nationen som ett värde. Internationalism blir en mellanfolklig inställning som utgår från nationen och därefter drar den lika ansvarsfyllda insikten om dess beroende av världen utanför. Han slår fast andan i det påståendet med sitt slagord:

”The question is not either the nation or the world. It is, rather, how to serve the world by service to our nation, and how to serve the nation by service to the world.”

Det är med den inställningen vi har att möta den fråga, som är lika gammal som människan: hur harmoniera lojaliteten till den mindre gruppen, inom vilken vi arbetar, med lojaliteten till den större enhet till vilken gruppen onekligen hör?

Vi måste å ena sidan undvika den väg till disharmoni som ett undertryckande av nationalismen leder till. Vi måste å andra sidan inse att isolationism, visserligen ofta företagen i en sympatisk anda av att vilja rädda nationella värden, förfelar sitt mål:

”The reply to nationists who wish to remain aloof in such vain efforts at self-protection is that the way to safeguard what they rightly want to defend is not isolation. The way is a vigorous and self-confident development, in free contact with the world, of the special qualities and assets of their nation and their people – a development which should give them their just weight in the international balance. Giving thus to the world what is specifically ours, we could manifest and protect our national character, while accepting change and opening our minds to the influences of the world.”

Ett annat tal som sannerligen inte bör undanhållas i sammanhanget, är det han höll inför ett fullsatt Stockholms konserthus med kungen i spetsen, vid Svenska Turistföreningens 75-årsjubileum den 27 februari 1960.

Dag Hammarskjöld förankrar där resonemanget på ett för honom typiskt sätt i skönlitteraturen; han knyter an till Heidenstams Vallfart och vandringsår (1888). Han konstaterar att det i dag är enklare för oss än det var på den diktarens tid att företa resor till färgstarka länder. Men samma möjlighet att göra utlandsvistelsen till en perspektivöppnande erfarenhet föreligger nu som då. Utnyttjar man resan på rätt sätt lär man sig se hemlandet i ett fritt perspektiv, den skärper blicken såväl för dess begränsningar som för dess egenart, för ”vad det och endast det kan ge”. Där ute i de andra världarna blir det klart att den som förstått att först och fullt tillägna sig vad den egna världen kunde bjuda, står bättre rustad att tillgodogöra sig vad man kan möta bortom dess gränser:

”Är det inte barndomens djupa förtrogenhet med fälten och skogen utanför stuguknuten, som ger oss vår säkerhet, när vi rör oss i andra marker? Är det inte mot bakgrunden av en fördjupad insikt i och känsla för modersmålet, som vi lättast kan lära oss andra språk?”

Denna insikt, denna balans mellan nationalism och internationalism, symboliserar Hammarskjöld med tvenne ställen ur Heidensstams diktbok. Å ena sidan ”Jag längtar mark­en, jag längt­ar stenarna, där barn jag lekt” och å den andra ”Kring halva jorden jag letat har | en punkt, som jag vackrast fick kalla.| Så vackra voro de alla, | att ingen vackrare var.”

Vi har alltså där dels känslans vallfart till landet som var Heidenstam så kärt att till och med stenarna syntes tala till honom och dels upplevelsen av överväldigande skönhet utifrån. Hans rotfasthet utvecklade sig därför inte mot någon slags självbelåten provinsialism. Han hade ett vaket sinne för vad världen kan bjuda. Men hans levande känsla för hemlandet var den motvikt utan vilken han kunde ha förvandlats ”till en rotlös kosmopolit”.

”Vi reser till andra länder och andra världsdelar. [—] Vi möter människor av andra raser och annan tro. Men ju mer vi ser och ju vidare vår kontakt blir med våra medmänniskor i andra delar av värld­en, desto klarare står det för oss, att de väsentliga skönhetsintryck­en och de slutliga värd­ena är lika närvarande bland stenarna där barn vi lekt som i dessa andra långt större värld­ar. Vägen inåt kan bli en väg utåt. Vägen utåt för den, som går den med öppna ögon, och skärpta sinnen, kan i sin tur i djupare mening bli en väg hem­åt. Heidenstam slutade vand­ringen i vallfart. Liksom för honom kan vår upplevelse av värld­­ens rikedom bli grund­en för en ny kärlek till hemlandet.”

Man kanske här får inskjuta Heidenstams postskriptum i ett brev till Fredrik Böök (den 13 januari 1935, publicerat i Brev i urval och med förklaringar, 1949) som en direkt bekräftelse på Hammarskjölds tankar: ”Att jag blev nationalist berodde nog på mina år i utlandet”.

Dag Hammarskjöld betonade alla folks likaberättigande. Det är en inställning, som nysvenskar känner sig fullständigt hemma i. När han ogillar klangpatriotiska fraser är man också helt och hållet med på noterna. De nationella tongångarna måste om de inte skall förklinga i tomhet, utöver det internationella, också balanseras med ett konkret socialt handlingsprogram. Korporatismen har i det perspektivet för nysvenskarna framstått som ett medel att förverkliga den nationella samkänslan i en handfast verklighet. Dess princip om socialgruppernas likaberättigande är en direkt återspegling av samnationalismens hjärteprincip. Kärleken till det egna arvet blir hos den en hävstång åt samverkan mellan folken, åt de värden som är den mänskliga kulturens.

”Väldig och vid bredde sig Vätterns stålblanka yta mot norr, där den smälte samman med horisonten, omkransad av blågröna bergåsar.  Söderut mörknade skogarna, fulla av grubb­el och mystik, och sjöarna låg stillsamt blå mellan de tungsinta granarna eller de förnöjsamt leende ängsbackarna.”

Med den skildringen av Dag Hammarskjölds barndomsmiljö inleder Per Engdahl sin runa (Vägen Framåt 1961, nr 10) över den så plötsligt bortryckte generalsekreteraren. Kanske har redan det faktum att båda växte upp i det unga 1900-talets Jönköping bidragit till det band Per Engdahl upplevde till Dag Hammarsköljd. Han framhåller att även om nysvenskarna inte alltid har kunnat ge sin anslutning till Hammarsköljds handlande så ansåg man att hans gärning som helhet var mycket positiv. Hans starka vilja att tjäna freden, hans statsmannaklokhet och hans resliga personlighet lyfts fram. Att han hade Thomas a Kempis som färdkost under sin sista resa blir för Per Engdahl en illustration över en för sin tid sällsynt personlighet.

Att Dag Hammarsköld var allvarligt troende, var något som Vägen Framåt visste framhålla, ännu medan han levde. Det förhållandet blev emellertid långt mera känt, och skarpare i konturerna, när den dagboksliknande Vägmärken publicerades postumt (1963). Dess tankekorn målade upp ett tydligt budskap: människan skall sträva efter att leva i Kristi efterföljelse.

Per Engdahl befann sig i Lissabon, för en korporativ kongress, när budet om Dag Hammar­skjölds bortgång nådde honom. Portugiserna visste, hur sårbart ämnet var för en sve­nsk och kommenterade saken på ett för sydeuropeisk religiositet typiskt sätt, som också var helt i Hammarsköljds stil. Hans insats var fullbordad, sade de. Han hade lyckan att kallas hem i det rätta ögonblicket.

Inledningsvis talade vi om internationalismen som en sida hos Hammarskjöld, där nationalismen var den andra. De fosterlandslösa bland Hammarskjöldsvännerna, de som ogillar att Internationalistens upphöjda idolbild eller ikon – vilket ni vill – befläckas av nationalistiska stänk av dunkla färger, vill nu säkerligen fortsätta liknelsen. De gör den första sidan till hans framsida, den senare till baksidan (eller avigsidan); ett arvegods man får urskulda på något vis. Men i så fall ådagalägger de naturligtvis samtidigt en pinsam oförmåga att se de mest elementära sammanhang. Motsättning mellan nationalism och internationalism existerade inte hos Hammarskjöld. Man kan därför utan tvekan ge honom samnationalismens märke.

Med den inställningen var han ovanligt väl lämpad för sin karriärs stora uppgift. Han var både internationell och nationell på ett genuint och djupt sätt. Det är inte i vår tids kaotiska uppror och rotlöshet, utan i denna säkra, fredliga form, som framtiden måste få stöpas.