Ideologi

Publicerad den mars 10th, 2017 | av Redaktionen

0

The wisdom of Father Brown – eller, Patriotismen hos Fader Brown

 

Av Bo Solberg

 

En bekant berättade idag om ett personalmöte vid en utländsk katolsk skola. Det bestod kort och gott i att rektorn-prästen höll ett kort föredrag om patriotismen, om vikten av att förmedla den till eleverna. Hur antikverade och arkaiska klingade icke hans ord i ett svenskt läroverksöra? Det läte väl i det som1890-tal, som pre-1945 eller i alla fall under alla omständigheter som pre-multikulti. Föreställ er alltså talet vid en av våra skolor. Ramaskri bleve resultatet. Rektor skulle troligen få se sig om efter nytt kneg.

Den katolske skolledaren hade lutat sig mot Father Brown. Nej, inte mot Chestertons finurlige och underhållande detektivpräst. Riktigt så roligt skall vi inte ha. Det handlade istället om den avgjort mindre kände men betydligt verkligare irländske jesuitprästen, biblioteksentusiasten och bibliografen Stephen J. Brown (1881-1962). Han har en gång ägnat ämnet en liten utläggning i Paulisternas tidskrift The Catholic World (November 1939, s. 166-72): ”What is Patriotism?” Då det för Nonkonforms läsekrets säkerligen kan vara av intresse att se detta ämne belyst från katolskt håll, ber jag få gå igenom fader Browns opus.

Författarens svar på vad patriotism är, får vi reflexmässigt enkelt: kärlek till la patrie, dvs. till fäderneslandet. Men vad är detta? Visserligen behöver man inte definiera det för att uppleva det, ty patriotism är, som han vill visa, en instinkt lika naturlig som kärleken till släkt och vänner. Men ser vi till att skaffa oss ett intelligent grepp om patriotismens natur, de motiv som rättfärdigar den, kan vi också försvara den mot belackare, påpekar han. Vi måste alltså göra klart vad vi menar med fädernesland.

Men innan fader Brown gör detta, betonar han patriotismen som historisk realitet – i princip lika gammal som människan. Det finns de som menar (och långt fler naturligtvis i vår tid än under Fader Browns) att patriotismen som fenomen har vuxit fram vid en viss historisk tidpunkt, som t.ex. under Jeanne d’Arcs dagar eller till och med den franska revolutionen. En sådan synpunkt kan visserligen innehålla ett korn av sanning om man därmed avser en viss form eller yttring av patriotism, eller det föremål som väcker de patriotiska känslorna. Men tesen är ogiltig beträffande patriotismen som sådan. Är inte historien om det judiska folket, sådan vi kan följa den i Gamla testamentet, en lång historia om patriotism, från Gideon, Simson och Judith till mackabéerna och den sista striden med Rom? Var det inte patriotism som inspirerade grekerna vid Marathon och Salamis? Oavsett om olika historiska folk nyttjat termen fädernesland eller inte, så var begreppet fädernesland likväl föremålet för devotionen. Grekerna och romarna använde i alla fall bevisligen termen och lade i den en betydelse som förefaller mer eller mindre identisk med den som gängse används idag. Betänk t.ex. Tyrtaeus patriotiska hymner från det sjunde århundradet f.Kr eller Horatius kända diktrad från det sista århundradet f.Kr.: ”Dulce et decorum est pro patria mori”.

Långt före Jeanne d’Arc hade det naturligtvis framträtt patriotiska hjältefigurer, såsom el Cid i Spanien, men det var med Sankta Jeanne som patriotismen nådde sitt högsta ideal och fick sin perfekta invigning. Det har härvidlag sagts, att patriotismen med Sankta Jeanne blev kanoniserad av Kyrkan. Senare i fransk historia har vi Bertrand du Guesclin, riddaren Bayard, osv. Det är mot en sådan bakgrund givetvis löjeväckande att påstå att patriotismen föddes med den franska revolutionen. Detta inte minst då jakobinens verkliga hängivenhet inte alls riktades mot Frankrike som sådant utan mot revolutionen. Han slogs för Frankrike för den senares skull. Redan under merovingerkungen Klodvigs dagar fanns en enhet, ett Frankrike, som fångade fransmännens känslor och tankar. Man kan återigen hänvisa till patriotisk litteratur, som t.ex. Rolandssången och Rostands drama örnen. Ett studium av andra europeiska länder skulle lämna samma resultat och därmed understryka patriotismens universalism. Dante var lika intensivt patriotisk som Shakespeare. Ja, man kan knappast förneka att patriotismen har framträtt som ett universellt faktum hos varje människogrupp med rimligt anspråk på att utgöra en nation.

Så vad innebär då patriotismens föremål, patria? Fader Brown betonar trenne element: land, förfäder och folk.

Det första, patria terrae, är vår konkreta verklighet, det fysiska territorium inom vilket vi blivit födda och fostrade. Betoningen ligger vid det senare: ordet patria får naturligtvis först mening när det refererar till det egna. Vi tänker också ofta på vårt land som en moder (en heter Svea): hon har givit oss liv och varelse. Hon har närt våra kroppar med sin substans; hon har på något sätt formgivit själva våra själar. Det är inte för intet som vi sedan barnsben sett på hennes himmel och sol, skog och fält, byar och städer, osv. – allt har färgat vår fantasi och smält samman med vårt innersta. Landet är en del av oss lika mycket som vi är en del av det. Det är alltså precis lika naturligt, lika inbyggt i vår mänskliga natur, att älska fäderneslandet som det är att älska hemmet och familjen.

Det andra elementet finns i själva etymologin. Patria hänvisar oss till våra fäder, till gångna generationer. Landet är lika mycket deras som vårt. Det är de gångna generationerna som gjort landet till vad det är. Själva känslan för den jord som fädrens aska gömmer är – om än idag på utdöende – likväl en realitet och ett viktigt element i idén om fäderneslandet.

Det tredje elementet är folket, nationen (från natio, födelse). Medan land placerar idén om patria i rummet och fäderna länkar det till det förflutna så fixerar folket det i samtiden och manar det mot framtiden. Vi älskar vårt fädernesland eftersom det är där vi föddes och växte upp, eftersom det är där våra fäder vilar under kyrkohällen, eftersom det är där våra barn en gång få bo.

Till dessa tre utvärtes element vill Brown foga andliga faktorer, vilka markerar ett folks egenart. Om landet och folket är kroppen utgör dessa andra faktorer själen (endast metaforiskt eller analogt naturligtvis). Vi har först den nationella religionen – men inte så till vida att den skulle vara en produkt av nationen, utan så att nationen formgivits av religionen. Brown nämner vidare språket, vilket har kommit till oss från gångna generationer och formgivits av deras ande – ett i sanning viktigt kulturarv. Han nämner litteraturen och konsten, i vilka släktets egenskaper har uttryckts. Så har vi folkets gemensamma historia; denna minnenas skattkammare. Allt detta och mer avser vi när vi talar om patriotism, om kärlek till fäderneslandet.

Man kan nu naturligtvis fälla kommentaren att Brown kunde ha gjort det enklare för sig genom att som beskrivning av fäderneslandets själ kort och gott hänvisa till dess kultur – eller iallafall sammanfatta sin uppräkning med denna övergripande nyckelterm. När det gäller fäderneslandets trenne element kan dessa naturligtvis sammanfattas i tvenne: folk och land (i den ordningen helst) och där folket placerar oss i tiden (i forntid, nutid och framtid), och landet infogar oss i rummet.

Fader Brown diskuterar sedan ett par till fädernesland relaterade begrepp som nation, stat och samhälle. Detta gör han i stort sett i enlighet med min egen diskussion i Terminologisk resa riket runt (den 14 oktober 2013), undantaget kanske nation som han ser som den neutrala termversionen till fädernesland, det vill säga en nation är en nation oavsett vem som betraktar saken, men ett fädernesland är bara ett fädernesland för den som född och uppfostrad i detta land. Jag såg istället nation som en synonym till folk, separat från land.

En patriot är en person som uttrycker sin samhörighet med helheten av arvet från fäderna – så vill Brown sammanfatta saken. Han säger själv att denna beskrivning kanske inte låter så speciellt vetenskaplig, men den uttrycker enligt honom ämnets essens. Och accepteras den, rättfärdigar den patriotismen. Ty visst borde det väl vara självklart och uppenbart, att människan äger sin fulla rätt att uttrycka sin känsla för den totalitet som hon har sitt fädernesland att tacka för.

Denna amor patriae varierar likt all annan kärlek från vag känsla till stark passion, från enkel självbelåtenhet till total självuppoffring. Fader Brown jämför amor patriae, som ju många före honom, med kärleken till familjen och ser i det ljuset fäderneslandet som den förlängda familjen. Han hänvisar härvidlag till John Epstein när denne skriver att patriotism “är kärleken till familjen och till den miljö som är omöjlig att separera från en människas uppfattning om sin familj, såsom den fysiska platsen, vännerna, grannarna, språket, traditionerna. En människa älskar sitt land eftersom hon älskar sitt eget hem, och den förra kärleken får del av intimiteten och heligheten av den senare.”

Den helige Thomas av Aquino har längesedan kopplat ihop dessa två devotioner, dem till familj och fädernesland (Summa Theologica, 2a, 2ae, Q. 101). När han behandlar dygden pietas, plikttrogenhet, skriver han: “Principerna (eller ursprunget) av vår existens och styrelse är våra föräldrar och vårt hemland, som har givit oss födelse och näring. Följaktligen är var människa gäldenär huvudsakligen till sina föräldrar och sitt land, efter Gud. Därför, precis som det hör till Religionen att tjäna och älska Gud, så hör det till pietas att tjäna och älska föräldrar och land.” Patriotismen faller med andra ord inom ramen för dygd, plikt, moralisk skyldighet.

Att detta alltid har varit den Katolska kyrkans linje kan man också sluta sig till från de uttalanden som gjorts av påvarna genom tiderna och samlade i verk såsom La Patrie et la Paix : Textes pontificaux (1938). Här ser vi till exempel att Sankt Pius X, i ett tal till franska pilgrimer den 19 april 1909, uttrycker saken med så här klara ord: ”Si le catholicisme etait ennemi de la patrie, il ne serait plus une religion divine”. Om katolicismen vore fäderneslandets fiende, skulle den alltså inte vara en gudomlig religion. Påven fortsatte med att säga att fäderneslandet är värt inte endast kärlek utan förkärlek; det land vars heliga namn väcker i våra sinnen de käraste minnen och får varje fiber i våra själar att darra, det gemensamma land som har vaggat oss som små, till vilket vi är bundna med blodsband och ännu ädlare band av tillgivenhet och tradition.

Tjugo år tidigare hade Leo XIII, i sin encyklika Sapientiae Christianae (1890), lyft fram patriotismen som en moralisk plikt baserad på naturlagen: “Om den naturliga lagen bjuder oss att ge det bästa av vår kärlek och hängivenhet till vårt hemland, så att var god medborgare inte tvekar att ge sitt liv för sitt land, då är det än mer kristna människors plikt att vara hängivna Kyrkan”.

I ljuset av dessa och otaliga andra liknande uttalanden, anslår redaktörerna för La Patrie et la Paix tvenne satser; att fäderneslandet är en legitim och ädel institution, postulerad av naturlagen och helgad av kristendomen, och att fosterlandskärleken är en obligatorisk form av mänsklig och kristlig kärlek till nästan, vilken kommer efter kärleken till familjen men före kärleken till mänskligheten.

Följande textstycke ur skriften Patriotism, Nationalism, and the Brotherhood of Man (1937), utgiven av The Catholic Association for International Peace (vars ordförande för övrigt var den framstående historikern Carlton J. H. Hayes), menar fader Brown tydligt och klart uttrycker vad han anser vara sanningen i frågan om patriotismen:

“Människan har alltid levt i grupper. Uppenbarligen är det en del av Guds plan. Och en av de saker som har gjort det möjligt för henne att leva i grupp har varit lojaliteten – patriotismen – vilken Gud har implanterat i hennes natur. Denna lojalitet, denna patriotism, denna fosterlandskärlek består av en treenig tillgivenhet: till platser, personer och idéer.  Fäderneslandet – terra patriae, la patrie, das Vaterland – betecknar alla dessa: jorden, folket och traditionerna. Det är en förlängning av hem och härd. Det är jorden som har gett liv åt fäderna och nu rymmer deras gravar, jorden som nu föder deras ätteläggar. Det är en länk mellan generationerna, mellan familjer och vänner, mellan gemensamma erfarenheter av det förflutna, det nuvarande och framtida.”

Fader Brown citerar avslutningsvis ytterligare två katolska tänkare:

”Patriotism har alltid funnits och kommer alltid att göra det, så länge som människan är organiserad i samhällen. […] Den är alltid närvarande och måste alltid så vara. Ty vore inte det fallet skulle samhället inte hålla ihop. Människan måste nu leva i ett samhälle, och därför, enligt varje lag i människans natur, […] måste hängivenheten till vad grekerna kallade staden också vara närvarande. Man kan gå mycket längre och säga att sund moral dikterar att patriotismen inte bara bör existera i varje samhälle, utan att den därtill måste vara starkt rotad i det; annat skulle vara omänskligt och onaturligt” (Hilaire Belloc: Survivals and New Arrivals, 1929).

“Fäderneslandet – la patrie – är först och främst marken, jorden med sin egen säregna fysionomi, jorden med de konturer och former som ger den dess karaktär. [—] Men före allt annat håller jorden sitt grepp om oss genom de minnen som den lagrar för oss, minnen vilkas räckvidd är så bred och så varierande som livet självt, minnen som bor i våra hjärtans intima djup. [—] Landet där vi fötts, landet av vaggor och gravar, vår familjs land – redan där fylls idén om fäderneslandet med en levande och älskansvärd verklighet: med familjen, från vilken fäderneslandet är den historiska blomningen, familjen, såsom det prototypiska element från vilket fäderneslandet träder fram. Fäderneslandet är det förenande bandet av fäder, förfäder, minnen och traditioner. [—] Låt oss förena Religionen med fäderneslandet, altaret med härden. Vilken fästpunkt kan vara starkare? [—] Alltid hittar vi dessa tvenne intimt förenade. [—] Altaret och härden – där har vi alltså fäderneslandets två historiska poler, pro aris et focis. Jord, vagga, grav, härd, altare, historia – detta är följaktligen de vördnasvärda realiteter som ryms i ordet fädernesland” (Ur ett tal av jesuiten R. P. Longhaye, Le Patriotisme dans l’Enseignement Catholique).

Fader Browns framställning om patriotismen är, trots att den är förhållandevis kort och översiktlig, ett mycket klart och insiktsfullt försvar av fosterlandskärleken. Man frestas till och med säga, att starkare argument får man leta i stjärnorna efter. Men nu är det ju just i Himmelen som Fader Brown har letat.

Tags: , ,


Om frfattaren



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen ↑