Väsen om nationalismens väsen

Av Bo Solberg

På senare tid har vi i Sverige drabbats av halvstolliga jippon av typen Vad är nationalism för mig 2014? Frågan är alltså inte dum som gatan: visst ändras uttryck och former för nationalism över tid. Det skall väl en nysvensk tillstå. Och den kan införlivas i olika ideologier, kombineras med skilda idéer. Men samtidigt är naturligtvis nationalismen något i sig själv; den har ett stadigvarande väsen. Vilket är detta? Jo, erkännandet av nationen som verklighet, som värde, som förlängd familj.

Verklighet

I inledningskapitlet till Nonkonforms oftast refererade memoarbok heter det: “Ser vi oss om i världen i dag, är det en faktor, som bjärt sticker i ögonen, nationalismen. Överallt, i Asien, i Afrika, i Latinamerika, gör den sig gällande med en nästan eruptiv styrka. Just i det århundrade, då tänkare, politiker och författare trodde sig ha övervunnit nationalismen ungefär som man övervinner en fördom, trängerden fram som en naturmakt. Det är som ville den inpränta i vårt medvetande, att nationen är en realitet, en ofrånkomlig psykologisk verklighet, som bara den inbilska intelligensen kan förneka.”

Vem kan verkligen förneka att de historiskt framvuxna folken är kraftkällor av världshistorisk rang? Vi talar nu naturligtvis inte endast om moderna nationalstater, utan om de folk och stammar som utvecklats sedan hedenhös. Vem kan förneka det? Jojo, möjligtvis den intensivt inbilska intelligentian. Och kanske de indolenta ignoranterna. Men knappast någon annan.

Gör man våld på naturen rubbar man dess balans. Även människan har sin ekologi. Är nationen en verklighet så arbetar man med det i åtanke i nationell såväl som internationell politik. Man motarbetar inte den, eftersom man inte sätter en naturkraft ur spel. Man kanaliserar den, får den att samverka med av människan uppställda mål.

En välbehövlig repetition för den inbilska intelligentian och de indolenta ignoranterna, här i slagordets form: nationen är en realitet – nationalism är realism.

Värde

Nationen som värde är naturligtvis nära kopplat till nationen som verklighet. Om människan har organiserat sig i nationer under sin historia, så fyller rimligtvis dessa en meningsfull funktion för mänskligheten. Men utöver att säga att nationen är en verklighet, en naturkraft som måste kanaliseras eller styras, innebär framhållandet av nationen som värde ett starkare betonande av den som tillgång, som ideal, som inspiration till uppbygglig handling.

Men nu måste vi göra den kritiska distinktionen mellan relativt och absolut värde. Den sunde och sansade Hilaire Belloc menar (i Survivals and New Arrivals, 1939) att nationalismens kärna ligger i framhållandet av nationen som ett självändamål. Med andra ord som ett absolut värde; ett som är oberoende av andra värden. Men Belloc gör också klart, vad han i sammanhanget avser med termen nationalism: sin samtids intensiva eller överdrivna form av nationshävdande. Denna strömning skiljer han från sund patriotism, vilken han menar bör finnas starkt rotad i varje samhälle. Det är visserligen bra att Belloc gör ett dylikt förtydligande, men att reservera termen nationalism för den extrema, den absoluta varianten förefaller ologiskt. En åskådning som framhåller nationen som ett relativt värde, ett värde underordnat högre värden – det vill säga Bellocs sunda patriotism – har en större rätt att kallas för nationalism. Den absoluta åskådningen attackerar ju nationalismens hjärterot. Hävdandet av en specifik nations värde och rättighet fordrar som logisk och moralisk konsekvens principen om nationernas likaberättigande.

Nysvensk inställning är av det icke-absoluta slaget. Litteraturvetaren Elsa Norberg gav det tidigt ett strålande uttryck (Vägen Framåt 1935, nr 1). För en kristen finns det endast ett absolut värde: Gud. Eftersom nationen är ett relativt värde kan den brukas till mänsklighetens förbannelse lika väl som till dess välsignelse. Den får evighetsvärde endast i den mån den tjänar Hans vilja. Varje försök att upphöja ett mänskligt värde till evigt och absolut är i praktiken att tillbe en avgud och därmed dömt att misslyckas.

Det är nog en god sak att nysvenskheten valt att förtydliga sin inställning med uttrycket samnationalism – just med tanke på att folk i allmänhet, och media och andra makthavare i synnerhet, knappast för en terminologisk diskussion som ansluter till resonemanget om absolut och relativt värde.  I Vägen Framåt 1959, nr 9 understryks detta sammanhang: ”Nationen som ett pund att förvalta i tjänst åt värden, som är högre än nationen, är en av grundidéerna i den samnationalistiska tankegången.” Den rumänske nationalistledaren Codreanu uttryckte samma tanke i sin vision av den Yttersta domen, där alla folk med sina hjältar, sina fanor och sina sånger träder fram för Guds domstol för att svara för sitt gemensamma fögderi av det pund, en högre makt anförtrott dem.

I ”Samnationalism med Clive Staples” (8 juli 2010) hänvisade jag till Lewis uppfattning om en naturlag som finns implanterad i människan som ett slags grundläggande moraliskt rättesnöre. Denna lag förbjuder ibland vissa impulser, påbjuder ibland andra. Det är därför ett misstag att påstå att de senare – säg förälderns kärlek till sitt barn eller patriotens till sitt land – är goda i sig själva. Allt man kan säga är, att de tillfällen då dessa båda impulser bör bejakas tenderar att vara oftare förekommande än de tillfällen då de måste behärskas. Om de inte kontrolleras i rätt situationer, leder de naturligtvis till orättvisa gentemot andra människors barn eller hemländer.

Förlängd familj

Lewis tar upp nationen och familjen som tvenne exempel. Varför nu inte understryka hur nära de hänger ihop? Familjen är den första och den minsta sociala enheten, grundstenen i allt samhällsbygge, arketypen för mer omfattande gemenskaper. Med Vitalis Norström framhöll vi häromsistens (6 mars 2014) att världshistoriens arbete fordrar starkare livsmakter än de enskilda människorna. Högst bland dessa står mänskligheten själv, fattad som en personlig enhet. I henne har folken sin rot och i dem lever de enskilda människorna. Dessa sträcker sig genom idéer och ideell verksamhet uppåt genom folken till mänskligheten.

Ett naturligt tillägg till det förda resonemanget vore att infoga familjen näst efter individen. Ja, Norström gör det själv, när han säger, att den mänsklighetsinlemmande utbildningsprocessen börjar i familjen och fortsätter i bygd och nation till mänsklighet.

När det i nysvenska skrifter heter att nationen utgör en god grund för mänsklig gemenskap, är det just denna tanke som avses. På det nationella planet och på det internationella. Nationalismen skapar gemenskap och förståelse mellan människor inom ett folk, men också mellan folken, då det nationella blir en förberedelse för det internationella. Vägen inåt blir en väg utåt, som vår störste Hammarskjöld uttryckte det. Mänskligheten, fattad som ytterligare en familj i förlängning, får de andra nationerna som medlemmar. Mänsklig kultur får färg, form, fläkt.

Det är omvittnat hur trasiga familjeförhållanden kan inverka på en persons utveckling och hälsa: identitetskris och andra bristsjukdomar. På liknande sätt när människan saknar nationell ankargrund: den fosterlandslöse blir den rotlöse.

Familjesammanhållning ses ofta som positiv. Få säger: att de syskonen håller sams och att de kommer så rart överens med sina föräldrar – det är allt inte bra det. Man hör emellertid ofta onda speglosor över nationalismen. Men om nationen är människans förlängda familj, är inte dess gemenskap något i grunden lika positivt som den i en familj?

Man anför då ofta som argument att nationalismen exkluderar. Och? Är inte kärnfamiljen exkluderande? Ligger det inte i sakens natur att alla grupper är exkluderande? Är det skriande orättvisa om en metallarbetare inte vinner inträde i en sammanslutning för fiskare? Att Per Svensson och Sven Persson har olika föräldrar?

Utan grupper skulle ingenting fungera. Inget samhälle. Ingen kultur. Och det är ingen överdrift. Det gäller i stället att få grupperna att samverka. Korporatismen är ett försök att skapa ändamålsenlig organisation av socialgrupperna. Nationalismen, i meningen samnationalism, vill på motsvarande vis bli en grund för fungerande internationella relationer.

Men den inbilska intelligensen är ihärdig, och den indolenta ignoransen lär sig ingenting. De säger samfällt: nationalismens exklusivitet är speciellt riskabel. Den leder så lätt, ack så lätt, till förtryck och resten av katalogen med världens olyckor.

Vore det inte riktigare att säga att det är undertryckandet av rätten till nationellt liv som gett upphov till många av våra storpolitiska konflikter? Men en värld, där solidariteten mellan människor inom varje nation såväl som mellan alla nationer uppmuntras och respekteras, skulle erhålla den balans, den harmoni, den ekologi som vi i dag längtar efter.